Den finansiella stress som nu präglar det finansiella systemet är inte alls förvånande. Den har som det heter ”legat i korten”. De senaste decenniernas ensidiga ekonomiska fokus på finansiellt värdeskapande, parat med en snabbt svällande finansiell balansräkning, där skulderna har vuxit långt snabbare än den underliggande verkliga ekonomiska aktiviteten, mätt som BNP, har gjort systemet både mycket störningskänsligt och mycket luftfyllt.
Den amerikanska finansiella rådgivningsfirman Jerome Levy Forcast Center gav 2016 ut en mycket bra karta och analys över det ekonomiska systemets topografi och framför allt inbyggda svagheter med den träffande titeln ”Bubble or nothing” The Jerome Levy Forecasting Center | Bubble or Nothing. Analysen bygger på de insikter som institutets grundare nationalekonomen Jerome Levy och den polska ekonomen Michal Kalecki parallellt kom fram till under 30-talet.
Vi känner igen det från den absurda diskussionen om en ”tärande” offentlig och en ”närande” privat sektor.
Per Lindvall
De benar ut vad företagsekonomiska vinster egentligen är, där de skiljer på vinster som går till investeringar och som bygger upp företagens produktiva kapacitet, och det kassamässiga överskottet. Det senare benämns också det ”fria kassaflödet” eller ”pengar på kontot”. Har man förstått Levys och Kaleckis analys så inser man att detta fria kassaflöde i makroekonomisk mening inte är någon ”fri resurs” utan förutsätter att någon annan har en matchande finansiell skuld. Och hållbarheten bygger på att den aktör som har tagit på sig skulderna kan betala den.
Denna insikt har varit fullständigt ignorerad av de neoklassiska nationalekonomer som har präglat den nyliberala agendan under de senaste 30-40 åren. De senare har satt ett likhetstecken mellan företagsekonomiska vinster, finansiellt värdeskapande och skapandet av realekonomiska resurser.
Vi känner igen det från den egentligen absurda diskussionen om en ”tärande” offentlig och en ”närande” privat, vinstdrivande, sektor. Det är inte så en ekonomisk biotop fungerar. Den är cirkulär och inte linjär. I Kaleckis analys var den största bidragsgivaren till de privata vinsterna (fordringarna) de offentliga underskotten och skulderna. Det är också därför som vårt svenska överskottsmål är lika stolligt.
De har glömt eller ignorerat balansräkningen
De neoklassiska ekonomerna har helt enkelt struntat i hur det finansiella systemet är uppbyggt och fungerar. De har glömt eller ignorerat balansräkningen. I deras värld innebär stigande vinster och finansiella värden, ”shareholder value”, att samhället som helhet bara blir rikare och rikare.
Men inser man att en växande del av de stigande vinsterna bygger på att skulderna har ökat snabbare än den underliggande ekonomins produktionsförmåga så blir slutsatserna helt andra. En ekonom som byggde vidare på Kaleckis, Levys och österrikaren Joseph Schumpeters insikter var Hyman Minsky, som för övrigt var kollega med Levy och Schumpeter. Minsky utvecklade sin numera berömda ”finansiella instabilitetshypotes”. Den visar att en finansiellt driven marknadsekonomi har en tendens till att ständigt skruva upp kreditgivningen, men där låntagarnas återbetalningsförmåga blir allt svagare och svagare. Det var därför som Lehmankraschen 2008 kallades för ”the Minsky moment”.
Men vi har inte tagit med oss Minskys, Kaleckis och Levys insikter efter denna kris. I stället har skuldsättningen tillåtits att bara fortsätta växa snabbare än ekonomin, om än genom en ommöblering av vilka som har tagit på sig dessa skulder och i viss mån tuffare regleringar av de större bankerna.
Konsultjätten McKinsey gav 2021 ut en rapport som visar på denna svällande balansräkning. Den är en mer deskriptiv än analytisk beskrivning av det ekonomiska tillståndet och då inte minst av hur skuldsättningen har drivits upp till aldrig skådade nivåer. Men mitt i rapportens glättiga framställning finns en passus om att detta kanske inte är hållbart. En fråga som hänger i luften är vad som händer med tillgångspriser om skuldsättningen återgår till sina historiska och mer stabila nivåer.
Många balansräkningar
har börjat vobbla
Kollapsen för de amerikanska bankerna Silicon Valley Bank och Signature Bank är ur detta perspektiv inte förvånande, snarare tvärtom. Den makroekonomiska störning som den skenande inflationen och därefter snabbt stigande räntorna har medfört har med nödvändighet gjort att många balansräkningar har börjat vobbla på grund av att betalningsflödena i ekonomin har kastats om rejält.
Silicon Valley Bank gjorde det skolboksmässiga misstaget att inte förstå att en banks primära risk hänger samman med att de finansierar sig kortfristigt genom sin inlåning, men placerar dessa långt i statsobligationer. De stigande räntorna under hösten gjorde snabbt dessa ”säkra” positioner gravt olönsamma. Betalningsflödena bytte riktning från ett svagt positivt räntenetto till ett starkt negativt. Helt enlig Ebberöds Banks policy.
Många har hävdat att kollapsen för Silicon Valley Bank och Signature Bank inte är systemviktiga och därmed hanterbara. Amerikansk myndigheter med FDIC i spetsen gick ju snabbt ut och garanterade all inlåning. Och det kommer sannolikt att i det korta perspektivet stilla en del av oron.
Men det gör inte att den sfäriska formen på den finansiella tillgångsmassan har blivit så mycket mindre och mer förankrad i den reala ekonomin. Eller vad säger Alectas placeringskommitté?