Det var ingen stor trafikolycka – det blev bara lite plåtskador. De båda chaufförerna klev ur bilarna, hälsade på centralasiatiskt vis med ett handslag och en artig bugning, och började sedan skälla på varandra.
– Ni körde för fort!
– Nej det var ni som körde rakt ut i korsningen!
Det var middagstid vid en marknad i utkanten av Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. Röken från kioskernas grillar med fårkött låg tung i luften. Mer och mer folk samlades kring bilarna, och lade sig i diskussionen.
Sorlet tystnade dock när en trafikpolis banade sig väg genom hopen. Dryg, överlägsen men godmodig, förhörde han sig om vad som hänt. Som jag minns det, svängde han så där utstuderat med batongen, som konstaplar gör i gamla filmer. Det var dags för honom att börja jobba.
Han drog ändå liksom ut på det, och verkade njuta av tanken på vad som väntade. Kulor att hämta, från två maktlösa stackare som dabbat sig i trafiken. Konstapeln var scenens kung.
Men efter en kort stund förstod han att den ena bilen hörde till en utländsk organisation, och hade en utlänning (dvs jag) ombord. Det var dåliga nyheter – då var han tvungen att spela en annan roll, nämligen den som professionell trafikpolis. En mycket ovan roll visade det sig.
Han tog fram ett sällan använt rapportblock, och låtsades tafatt skriva ner vad som hänt. Planlöst mätte han olika avstånd, med ett dammigt gammalt måttband. Han hade uppenbart väldigt liten vana av att hantera en trafikolycka enligt lagar och föreskrifter, och den dryga godmodigheten förbyttes i ett frustrerat muttrande, och några upprörda samtal i polisradion. Stor underhållning för den samlade publiken, att se lagens representant förnedras på detta sätt.
Konstapelns jobb har ingenting med trafiksäkerhet att göra.
Jag hade bott några år i Tadzjikistan, och visste att landet var korrupt. Men den handfallne konstapeln fick ändå en pollett att trilla ner hos mig, om hur en genomkorrupt institution fungerar.
Där är mutorna inget som händer vid sidan om, utan det är kärnverksamheten. Konstapelns jobb, det som han utför när inga utlänningar stör, har ingenting med trafiksäkerhet att göra, utan går ut på att ta betalt för verkliga eller påhittade förseelser.
Större delen av kulorna rullar uppåt, till chefen, eller kanske till någon hjälpte honom in på polisskolan från första början. Därifrån rullar de vidare uppåt, till chefernas chefer, och så vidare.
Högst upp i alla pyramider sitter presidenten sedan 30 år, Emomali Rakhmon. När Rakhmon får frågor om korruptionen i landet av utländska sändebud, lägger han pannan i djupa veck och säger att, ”korruption, det är ett allvarligt problem, som tyvärr finns i ALLA länder”.
Om han mot förmodan följer den svenska nyhetsbevakningen, kan han nu nicka förnöjt över lappen i receptionen på länsstyrelsen i Stockholm. ”Se där – det är lika illa i Sverige!”
Risken verkar överhängande, att pessimismen blir ett självspelande piano.
Jag tror få vanliga tadzjiker skulle hålla med om att en stat som kräver mutor av medborgarna vid varje kontakt är samma sak som en enstaka vänskapskorrupt utnämning. Däremot skulle den tadzjikiska presidentens fiktiva analys av det svenska samhället nog få medhåll av många svenskar.
När någon form av korrupt beteende avslöjas i en myndighet eller kommun, hävdar nämligen många att det är precis så det går till hela tiden. Och de får stöd av rubriker som den i SVT i januari i år, som sade att ”Sverige [är] allt mer korrupt”.
Det påståendet bygger dock på organisationen Transparency Internationals undersökningar av hur medborgarna uppfattar att korruptionen i landet utvecklas. Risken verkar överhängande, att pessimismen blir ett självspelande piano: nästa gång Transparency International frågar, har folk sett på TV att Sverige blir allt mer korrupt, och svarar därefter.
Så året efter kan Transparency International och SVT hävda att nu, nu har Sverige blivit ÄNNU mer korrupt. Och så vidare, tills vi alla tror att sitter och nickar med president Rakhmon, och tror att vi har det som i Tadzjikistan.
Men, som tur är finns andra sätt att mäta korruption, sätt som kommer förbi problematiken med att enstaka fall riskera sätta bilden av helheten. Man kan till exempel fråga folk om deras egna beteenden, snarare än vad de tror om andras.
EU brukar till exempel låta medborgare i olika länder svara på om de betalat en muta till en statstjänsteman de senaste tolv månaderna. Högst ligger Rumänien och Bulgarien, där ungefär var femte medborgare betalat en muta de senaste åren. I ett land som Österrike är det nio procent. I Irland fem procent – i Tyskland tre.
Sverige då?
Här uppger en enda procent att hen betalat en muta senaste året. Lägst i EU, tillsammans med Danmark och Finland. Det verkar dessutom ligga stabilt över tid. Fortsätter vi bara så, och fortsätter vi att reagera på konstiga lappar, kan vi också fortsätta motbevisa president Rakhmon om att korruptionen är samma överallt.