Tycker du också att det är svårt att få grepp om hur en arbetstidsförkortning egentligen ska gå till och vad den innebär? I mina försök att förstå varför vissa fack kräver lagstiftning om sex timmars arbetsdag, medan andra tycker att det här är en fråga för fack och arbetsgivare, snubblade jag över en statlig utredning som gjordes om sextimmarsdagen redan 1976 av den så kallade ”Arbetstidsdelegationen” med sedermera finansministern Allan Larsson (S) vid rodret. Detta tycks ha varit en tid då sextimmarsdagen betraktades som nära förestående.
Utredningen konstaterar till exempel att krav på förkortad arbetstid tycks uppstå i perioder då konjunkturen är god och arbetslösheten låg. Den långa period av ökad produktivitet och tillväxt under 50- och 60-talet gav oss lagstiftning om 40-timmarveckan 1973 och utredning om 30-timmarsvecka 1974. Perioden av stigande reallöner sedan 1990-talet kanske nu lett till samma debatt. Eller så var det oljekrisen 1973 och coronakrisen och inflationen kring 2021 som ruskade om oss och rubbade våra banor.
Skulle du vara beredd att få en timme mindre arbetstid de närmsta tio åren, istället för en större löneökning?
Utredningen åskådliggör väldigt tydligt vad en resa från 40 timmars till 30-timmars arbetsvecka egentligen innebär. Om du minskar din arbetstid en timme per år under en tioårsperiod, så innebär det en minskning på mellan 2,5 och 3,3 procent per år. (Minskningen blir lite mindre i början och lite större i slutet eftersom en fyrtiondel är mindre än en trettioendel.)
Siffrorna ligger inte jättelångt från hur löneutvecklingen sett ut de senaste åren. Före finanskrisen 2008 låg den på dryga tre procent, efter finanskrisen har den legat på kring 2,5 procent. Mellan tummen och pekfingret skulle vi alltså kunna föreställa oss att sex timmars arbetsdag med bibehållen lön i praktiken skulle innebära att lönerna sedan stod relativt stilla i tio år.
Jag tycker 1976 års uträkning ger lite konkretion åt debatten. Vi skulle kanske till och med kunna tänka oss att göra resan i etapper under några år för att jämna ut effekterna, men ”etapperna bör inte bli alltför små”, varnar utredningen. ”En arbetstidsförkortning på 2,5 timmar under en period på två—tre år ger erfarenhetsmässigt hyggliga förutsättningar att genomföra den på ett sätt som svarar mot de varierande förutsättningarna och möjligheterna på olika avtalsområden.”, skriver man.
Vad säger du själv, skulle du vara beredd att få en timme mindre arbetstid de närmsta tio åren, istället för en större löneökning?
Sedan finns det ju många skäl till varför lönetappen inte behöver bli så stora som tidsneddragningen. Som utredningen från 1976 påpekar så skulle nedtrappad arbetstid förmodligen komma med ökad produktivitet. Vi skulle alltså inte förlora lika mycket i produktion som i minskad arbetstid. Dessutom jobbar vi i genomsnitt 37 timmar idag plus en timme övertid per vecka, vilket ytterligare minskar dramatiken.
Och facken kommer givetvis behöva ligga på för att kontra arbetsgivarkrav på lägre löner. Både IF Metall och Unionen har också signalerat att de kommande år kommer kräva betydligt mer än de ”normala” 2,5 procenten som vi vant oss vid.
Som Unionens tidigare ordförande Martin Linder konstaterar i Arbetsvärlden, så kommer facken behöva vara redo att använda strejkvapnet vid förhandlingar. Det finns nämligen ”få saker som arbetsgivarna tycker så illa om som krav på att de ska betala för att de anställda inte ska jobba”, som han uttrycker det.
Utredningen konstaterar också att tillväxttakten kommer att växla ner med sextimmarsdagen. Det kan medföra problem för en ”expanderande” välfärd, som det talades om då. Hur ska välfärden, där stora grupper kvinnor arbetar, finansieras om skatteuttaget ökar långsammare? Dessutom finns ingen tydlig produktivitetsutveckling i tjänstesektorn som kan kompensera för färre arbetade timmar.
Kanske tas delsteg mot sextimmarsdagen avtalsvägen.
I männens yrken däremot finns ofta en produktivitetsutveckling att hämta hem, till exempel i skiftarbete som enklare kan öka avkastningen i lokaler och utrustning. Det riktigt uthålliga experimentet med sextimmarsdag tycks i modern tid finnas på Toyotaverkstan i Mölndal där skiftarbete ökade intäkterna så det stod härliga till.
Trots utmaningarna för välfärdens finansiering är det kvinnorna som drastiskt vill minska arbetstiden. Inte männen. Kvinnor kommer från Venus och män från Mars när det kommer till sex timmars arbetsdag. Det blir tydligt i en ny rapport från fackförbundet DIK. Kvinnodominerade Kommunal och Vision söker lagstiftning. Medan mansdominerade IF Metall och Unionen tror på uthålliga förhandlingar.
Kvinnorna är ju de som tar både etisk och annan stress i kontakten med brukare och patienter. De kan ofta inte jobba på distans. Och många jobbar dessutom stora mängder övertid i till exempel vården. Förhoppningen är att minskad arbetstid ska leda till ett friskare arbetsliv och färre sjukskrivningar.
Nu har vi en avtalsrörelse som hettar till med strejkvarsel där Kommunal kräver just större inflytande över arbetstiden och återhämtning, medan Vårdförbundet uttalat kräver kortad arbetstid – och som vapen hotar att sluta jobba sina 3 miljoner årliga övertidstimmar. Kanske tas delsteg mot sextimmarsdagen avtalsvägen nu i vården liksom det tidigare gjorts i industrin.
1976 års utredare hade nog känt igen sig. Den genomsnittlige löntagaren jobbar ungefär lika mycket nu som då och debatten är tillbaka i argument om jämställdhet, familjeliv och produktivitetsförbättringar. Arbetstidsdelegationens huvudargument för ”framtida reformer” känns ändå rätt fräscha: ”strävan efter jämställdhet i mellan män och kvinnor, behovet av ökad tid för kontakt med barn och för delaktighet i samhällsarbetet.”