Uttrycket ”det måste löna sig att arbeta” ger närmare sju tusen träffar på Google. Motsvarande sökning på frasen ”det måste löna sig att äga en bank” betydligt färre – närmare bestämt noll. Möjligen beror detta på att alla redan vet att det lönar sig väsentligt mycket bättre att äga en bank än att arbeta.
Nyligen kunde vi till exempel ta del av glädjebeskedet att de fyra svenska storbankerna beräknas dela ut 90 miljarder kronor till sina aktieägare. 90 miljarder är vad Sverige det gångna året lade på det militära försvaret – en kraftig upprustning, beslutad i full politisk enighet. Det är vidare cirka tre gånger så mycket som Sveriges kommuner och regioner skulle behöva för att undgå krisartade underskott, med följd att minst 17 av 19 regioner i år kommer att skära ned på en redan hårt pressad sjukvård.
Varifrån kommer dessa pengar? Det enkla svaret är att de i stor utsträckning kommer från svenskar som behöver någonstans att bo. Bankernas kassako är det så kallade räntenettot – skillnaden mellan den ränta som banken får in på ränteinbetalningar och den som betalas ut på sparande. När hushållen har stora lån, blir även små förändringar i detta netto en lukrativ affär. Och de svenska hushållen har stora lån. Bland de största i Europa. Detta beror inte minst på att den offentliga bostadspolitiken i snart fyra decennier har rört sig mellan svag och obefintlig.
För storbankerna är detta tipptopp. Hushållens marknadsmakt är svag. Det medför att bankerna har höga vinstmarginaler – klart högre än genomsnittet i EU. De svenska hushållen – tyngda av dramatiska prisökningar på mat och energi – har nu alltså fått skramla extra hårt för att bidra till den utsatta grupp i samhället som utgörs av bankägare.
En lite fylligare förklaring till bankernas stora vinster – ur vilka alltså 90 miljarder delas ut – måste även ta med det faktum att bankerna kan skapa pengar själva. Om detta kan man läsa hos Riksbanken, under rubriken ”Vad är pengar?”. Här förklaras det att bankerna ”kan tillföra nya privata bankpengar till systemet när de ger ut nya lån”. I själva verket är detta det dominerande sätt som pengar skapas på. Sedlar och mynt motsvarar endast en procent av det som betraktas som pengar i Sverige idag.
Riksbanken försäkrar dock att banker ”inte [kan] skapa obegränsat med pengar (krediter) eftersom de inte kan låna ut hur mycket pengar som helst.” Men ganska mycket ändå, kan vi alltså konstatera. Och till ett pris (ränta) som de har större makt att påverka, än vad som skulle vara fallet på en sån där fantasimarknad med konkurrens och magisk-mekanisk, självjusterande prissättning.
Sålunda fungerar bankväsendet som en statligt uppbackad omfördelningsmaskin i revers.
Det här är nu inte en krönika om behovet av att ändra sättet som pengar skapas på. Men det finns skäl att ödmjukt peka på att storbankernas profiter på avgörande sätt är avhängiga samhällelig uppbackning och politiska beslut.
För att systemet ska fungera rimligt stabilt, lämnar staten långtgående garantier till dem som har innestående sparande i banken. Än viktigare är att både Riksbanken och finansdepartementet är inriktade på att banksystemet måste klara sig om det uppstår kriser.
Ibland när detta påpekas, replikerar banksektorns företrädare att det just därför är viktigt att de har god intjäning, så att de aldrig ska komma dragande med krav till det offentliga. Men de implicita garantierna finns där, och avkastningen från dem hamnar i ägarnas fickor. Samtidigt vet alla att om det verkligen smäller, på grund av systemiska risker som det inte har kunnat tas höjd för, då kommer ingen att kunna kräva tillbaka dessa vinster – allra minst de nittio miljarder som delas ut i år.
Allt detta skapar en mycket speciell ”affärsmiljö” för bankerna. De tjänade gott på den extrema lågräntepolitik som rådde tidigare, då de kunde öka omfånget av de finansiella transaktioner de mjölkar avkastning från. Och nu, när Riksbanken snabbt höjer räntorna, tjänar de bevisligen ännu bättre på möjligheten att upprätthålla växande räntenetton. Det hela är en ”krona jag vinner, klave du förlorar”-situation. Verksamheten uppfattas och fungerar som avgörande samhällelig infrastruktur. Men medan riskerna tryggt dämpas av hushållsbudgetar och statens garanterade beskattningsrätt, är ”uppsidan” reserverad för den kommersiella sfärens högborna riddare. Sålunda fungerar bankväsendet som en statligt uppbackad omfördelningsmaskin i revers.
Är regeringen intresserad av att göra något åt dessa problem? Nej, tvärtom. Finansmarknadsministern har uttalat att bankernas vinster ”sticker ut”, medan hans seniora kollega finansministern höjt budet till att nämnda vinster ”sticker i ögonen”. Dessa språkligt taffliga besvärjelser har för säkerhets skull följts upp med försäkringar om att inga konkreta åtgärder ska vidtas. Sverigedemokraterna och regeringen har avvisat förslag om att justera (tillbaka) statligt ägda SBAB:s direktiv för att förbättra konkurrensen på bolåneområdet. Likaså att likt många andra EU-länder beskatta bankernas övervinster.
Men vid någon ljusare tidpunkt borde vi utöver dessa mer kortsiktiga korrektiv även kunna diskutera rimligheten i att hänga upp samhällets finansiella struktur på kommersiella affärsbanker, men samtidigt låtsas som att de är risktagande entreprenörer på fri basar. Det är en strukturell dumhet i samhällsdebatten, som gör vår ekonomi både svagare och mer orättvis.