Ni vet hur livet är, smarta och snygga kvinnor vill hela tiden åka på weekend med en. Och de vill ta tåget. Jag har vägrat. Att lajva White Lotus i Köpenhamn eller Berlin, som man når via tågis, är nästintill omöjligt. Europa, där ingen krattar manegen innan jag galopperar fram och servitriserna har mage att ifrågasätta mig. Det är inte semester. I den här familjen flyger vi, skriker jag till hela svenska folket.
Flygskam? Ha! Jag har bestämt mig, jag tror inte på skam som politisk drivkraft. Och sällan har jag som totalt skamlös känt mig mer välrepresenterad än under denna mandatperiod. Regeringen sänker skatten på flyg. Klimaträttvisa? Ha!
Sänkt skatt på flyg är ännu ett ess i min rockärm som jag kan spela ut i de många konflikter som uppstår när jag (omoralisk) brakar samman med framtida mobboffer som klamrar sig fast vid ansvar, samvete och medmänsklighet. Våra folkvalda pallar inte ta striden, så what is the point? Jag flikar in någonting om Kina, och rycker uppgivet på mina axlar.
Greta har, fram tills nu, varit perfekt.
Om jag ska vara strategiskt snäll någon gång kan jag tänka mig att säga att jag tycker att Greta Thunberg är inspirerande, tryggt vilande i att man kan säga så utan att känna någonting alls. Jag gillar utomparlamentariska rörelser som både bildligt och bokstavligt befinner sig ungefär fem meter utanför det vanliga politiska samtalet. Som gråtande skäller ut mina makthavare, som i sin tur låtsas lyssna bekymrat. Och då får tillfälle att casha in stort förtroendekapital på att låtsas som att de inte vet att klimatet är ett klasskrig.
Greta har, fram tills nu, varit perfekt. En vänster som jag kan acceptera. Långt ifrån klass, långt ifrån kollektiv, ett underbarn med moral. Det är underhållande när de små liven fräser ifrån, särskilt som tonåringar. Ber oss skämmas.
Att vara en person med hög status är delvis en materialsport, har jag insett den hårda vägen. Man kan köpa klockor, bilar, smakfull botox. Men fåfängan får inte gå för långt, man ska också vara trygg, annars kan någon dryg kulturskribent komma på epitet åt en. Typ “jag har sett igenom botoxvurmarna, under ytan finns bara nervgift” eller något liknande oartigt.
En skogstokig dotter eller fem, vad kan vara tryggare?
Så hur verka trygg? Kanske använda kvinnor i sitt liv på ett strategiskt sätt? Gifta sig med någon som är läskunning, visa att man klarar det utan problem. Uppmana sin dotter att anamma radikala, lite knäppa, drag, för att tydligt kommunicera att man minsann inte behöver vara omringad av dockor för att känna sig cool. En skogstokig dotter eller fem, vad kan vara tryggare? Likt en samtida Mr Bennet rider man ut våg efter våg av östrogen-psykos utan att höja ett ögonbryn, misstänkt botoxlik, men inte ängslig.
Och så kom Greta. Näpet trumpen, väldigt gullig. Piggar upp vilken tråkig chartermiddag som helst. Hon bad mig skämmas, och jag sa att jag gjorde det, men ni minns? Jag tror ju inte på skam som politisk drivkraft. Så det var en perfekt tid. Jag hade inte vett att uppskatta det tillräckligt, inser jag nu, när det är efteråt.
För nu. Nu. Nu har Greta gått och blivit aktivist på riktigt. Hon arresteras, hon pekar fuck-you, hon bryr sig inte om jag säger att jag skäms eller inte. Jag vill inte tro att det är sant, men jag har sett bilder där hon sympatiserar med palestinier! Jag hade inte hört talas om dem innan, men de verkar vara någon ny typ av ISIS. Jag säger som Alex Schulman “Varför, Greta? Hur kunde du vara så dum?”
När jag skriver detta har DN precis ännu en gång låst upp sajten på grund av världsläget. Vad som åsyftas denna gång kan bara gudarna veta, men kanske att Greta inte var den vi trodde att hon var. Vi fick i alla fall sänkt skatt på flyg. Jag ska fråga Greta om hon vill ta en semester med mig så jag kan förklara för henne att hon är dum.