Riksbankens chockhöjning av styrräntan ställer den nya regeringen inför tuffa beslut i budgeten. Hur ska inflationen hållas nere och lågkonjunkturen motverkas samtidigt? Ska man dra på eller hålla emot?
Tre tunga ekonomer, Lars Calmfors, Anna Seim och John Hassler, kommer lägligt med en rapport om hur samspelet mellan Riksbankens räntebeslut och regeringen finanspolitik brukar lira, och inte lira, tillsammans.
Slutsatserna är i stort följande. Regeringens finanspolitik har varken gjort från eller till för att motverka konjunktursvängningar de senaste tjugofem åren. Kritiken om att politikerna ofta är ute för sent och istället riskerar att förstärka konjunktursvängningar, tycks ha visst fog för sig.
Offentliga investeringar effektiva
Men om regeringen ändå vill göra något för att motverka konjunkturen – vad är effektivt? Enligt författarna så ger offentlig konsumtion och investeringar större effekt än skattesänkningar. Om skattesänkningar ändå används ska de riktas mot låginkomsttagare för att få effekt.
Vad som däremot fungerat mot konjunktursvängningar är de automatiska stabilisatorerna, det vill säga att a-kassan ökar i dåliga tider och att skatteintäkterna från till exempel arbete minskar, vilket ger relativt mer pengar i fickan på svenskarna. Poängen är att dessa tillskott sker automatiskt och därmed snabbt. Trots detta har de automatiska stabilisatorerna urholkats över tid i Sverige. Skatteintäkterna har minskat som andel av BNP och a-kassan har urholkats och blivit en av de absolut lägsta i hela EU. När pandemin slog till blev det plågsamt tydligt och regeringen höjde a-kassan och införde dessutom korttidsstöd.
Stärk de automatiska stabilisatorerna
Utgångspunkten för rapporten är att räntevapnet ansågs uttömt med minusräntan och att finanspolitiken därmed blev allt viktigare. Nu är vi delvis i ett annat läge när räntorna höjts, men författarna anser ändå att finanspolitiken har en viktig roll att spela för att motverka dåliga tider.
Lars Calmfors har också några medskick till en ny regering.
Calmfors, Seim och Hassler vill hitta sätt att förstärka de automatiska stabilisatorerna. Till exempel föreslås att statsbidragen till kommunerna ökar automatiskt i dåliga tider. Likaså föreslås att a-kassan ska ligga på olika nivåer i goda och dåliga tider. Det låter i mina öron extremt teknokratiskt att så fort det ytterst osäkra måttet ”resursutnyttjande” slår över en viss gräns så ska statsbidrag till kommuner och a-kassa plötsligt skifta upp eller ner. Lite som när Tyskland införde lock down när r-värdet nådde över en viss nivå. En typiskt ”nationalekonomisk” lösning som höll på att driva befolkningen till vansinne i sin oförutsägbarhet. Kanske ska rapporten mer läsas som ett erkännande av att finanspolitik spelar roll i dåliga tider, om den kan riktas rätt.
Avveckla Riksbankens värdepappersinnehav
Riksbankens uppköp av statsobligationer och företagsobligationer ges däremot underkänt. Förutom att driva upp tillgångspriser så innebär det stora risker för förluster för skattebetalarna. Dessutom finns inga säkra effekter på konjunkturen.
Lars Calmfors har också några medskick till en ny regering. Allmän kompensation för prishöjningar döms ut, medan korttidspermitteringar skulle kunna bli aktuella igen.
En Riksbank som fokuserar på räntan istället för på värdepappersköp, stärkt a-kassa och en statlig investeringspolitik med förnuft. Hoppas regeringen lyssnar.