Insikten om att ekonomin sköts bäst om vinstintresset och fokus på finansiellt värdeskapande sätts att driva motorn och hålla i ratten börja vackla. Till och med konsultfirman McKinsey börjar se slutet på ”marknadseran”. Frågan är när våra politiker når den insikten?
Synar man de flesta marknadsinriktade ekonomiska ”reformer”, som har gjorts sedan 80-talet, inte minst i Sverige, så går det i 99 fall av 100 att hitta en ”McKinsey-rapport” i förarbetesmaterialet. McKinsey och de andra ”topmanagementkonsulterna”, som Boston Consulting Group, Bain med flera har också varit ”kuvösen” för de institutioner som har utgjort spetstrupperna i ”finansialiseringen” av ekonomin, nämligen riskkapitalbranschen.
Men i en rapport från oktober ”On the cusp of a new era? ” från McKinsey Global Institute så driver författarna tesen att den nyliberala marknadseran är på väg att ta slut, om den inte redan har gjort det.
För att vara en institution, eller partnerskap, som har byggt sin framgång på att vara en av de främsta försäljnings- och servicestationerna för skapandet och utbyggnaden av denna ”marknadsera” så är den självinsikt som McKinseys rapport ger uttryck för värd en mässa, eller åtminstone en krönika.
Rapporten presenterades också på ett seminarium på senaste World Economic Forum i Davos. (Författaren till denna text var dock inte där, utan föredrar Dovas för de mera djupgående diskussionerna.)
En ny krisekonomi
Rapporten sätter slutdatumet för marknadseran till 2019. Därefter har världsekonomin utsatts för ett antal chocker, som pandemin, energikris och brist på andra insatsvaror, och står inför stora utmaningar, som klimatkris, brist på kritiska resurser och snabbt åldrande befolkningar. Till det kommer geopolitiska spänningar, med Rysslands angreppskrig på Ukraina och Kinas allt mer uttalade hot mot Taiwan. Dessa kriser kräver nytänk.
De insikter som rapporten ger uttryck för är naturligtvis inte unika. Att det har skett ett trendskifte och att många ”marknadsreformer” har både nått vägs ände och fört ekonomier ut på villovägar börjar ackumuleras. Både OECD, Världsbanken och IMF har ju insett att den nyliberala trossats som benämnts ”Washington Consensus” har tjänat ut.
Det finns väl inslag av opportunism, eller om man ska säga anpassningsförmåga, i att McKinsey försöker hitta reträttvägar för att kunna generera nya konsultuppdrag. Och rapportens bokslut över ”marknadseran” är ju inte negativ. Den globala tillväxten har varit hög under perioden, med Kina som främsta motor, och fattigdomen har på en global nivå sjunkit.
Skulderna har dubblats mot BNP
Men för de utvecklade ekonomierna, som USA och Sverige, är facit mera osäkert och inte minst instabilt. Ojämlikheten inom dessa länder har ökat kraftigt och är förklaringen till den växande politiska polariseringen. Välståndsutvecklingen (inte minst det som på finansspråk kallas värdeskapande) har till stora delar varit driven av en större skuldtillväxt. Finansiella värden har pumpats upp, tänk kryptovalutor, aktier, fastigheter och i Sverige inte minst bostäder, vilket möjliggjorts av att krediter har vuxit snabbare än den underliggande ekonomin.
Produktivitetsutvecklingen, som är den egentliga underliggande värdeskaparen har däremot stagnerat. De samlade skulderna relativt BNP har mer än fördubblats sedan 1980. Och relationen mellan BNP, ekonomins uppmätta ekonomiska aktivitet, och de uppmätta finansiella värdena är idag mer än dubbla det historiska genomsnittet. En återgång till det historiska genomsnittet skulle innebära en halvering jämfört med idag. Förutsatt att BNP kan hålla sig på benen med en sådan utveckling.
Timbro trummar på som tidigare
Detta har gjort gör ekonomierna störningskänsliga. Den nu snabbt stigande inflationen och därmed stigande räntor är ett ordentligt stresstest på detta. Fallande värden innebär också att mycket av stabiliteten i de pensionssystem vi har byggt upp blir alltmer illusorisk. Det blir svårt att dölja att det endast är ökad produktivitet som i längden är det som kan lösa problemet med en ökad försörjningsbörda för en allt äldre befolkning.
Riktar vi lampan mot Sverige så är denna diskussion eller insikt inte särskilt långt kommen. Svenskt Näringsliv och dess tankesmedja Timbro trummar som tidigare på med sina ”marknadsreformer”. Ekonomen Stefan Fölster är typexemplet på de ledande i detta prästerskap. Hans och Timbros rapport ”Prischocken – Så kan de höga priserna pressas tillbaka igen” kan tjäna som ett typexempel. Fortsatta avregleringar är Fölsters mantra för att få bukt med allt från höga elpriser, skenande boende- och byggkostnaderna, med mera. Att båda dessa marknader är typexempel på klara marknadsmisslyckanden, vill inte Fölster andas om, för det passar inte uppdragsgivaren. Nedläggningen av de fyra kärnkraftsreaktorerna baserade sig på rena lönsamhetskalkyler, där själva syftet var att få upp elpriset och därmed lönsamheten för ägarna Vattenfall, Fortum och Unipers övriga produktionsanläggningar. Det vill säga klassiskt oligopolagerande. Samma sak kan vi se inom byggmaterialledet.
Tidöavtalet erkänner marknadsmisslyckanden
Men det finns små embryon till förändringar i de uppkörda tankebanorna. Tidöavtalets fokus på att vi ska bygga mera kärnkraft är ett exempel. Man säger visserligen att det ska ske på ”marknadsmässiga” villkor, men man ställer samtidigt ut en stor statlig kreditgaranti på 400 miljarder kronor för de som känner sig manande att bygga ny kärnkraft. Det är ju i sig ett underkännande av att ”marknaden” löser allt och är någonstans en insikt om att staten ibland måste ta på sig risken för att grundläggande behov ska kunna tillfredsställas.
Och det finns många fler ”marknadsmisslyckanden” att ta sig an när väl fjällen har lossnat från ögonen. Bostadsmarknaden och bostadsförsörjningen borde vara ett sådant område. En statlig kreditgaranti med tydlig riktning för att driva byggandet av bostäder som vanligt folk har råd att bo i är ett exempel. Det har vi till och med prövat tidigare. Det fungerade utmärkt i 30 år, men skrotades i början på 90-talet i tron att marknaden skulle lösa allt, bara staten höll sig borta.