Svensk socialdemokrati intar en särställning i de senaste hundra årens politiska historia. Den svenska modellen stod länge i ett förklarat ljus som en framgångsrik modell mellan kommunistisk planekonomi och kapitalism. Sverige har haft en socialdemokratisk statsminister i mer än 75 år under det gångna seklet, och i 44 år (mellan 1932 och 1976) utan uppehåll.
Länge ansåg forskare att Sverige hunnit längst när det gäller välfärd, jämlikhet, social konsensus och så småningom jämställdhet mellan könen. Och i fokus ställdes vanligtvis det socialdemokratiska partiet, vars starka organisering, dominerande politiska ställning, förmåga till ideologiskt nytänkande, och inte minst kapacitet att genomföra sitt program för den starka välfärdsstaten väckte uppmärksamhet och ofta beundran. Ideologen och finansministern Ernst Wigforss, de sociala ingenjörerna Alva och Gunnar Myrdal, fackföreningsekonomen Rudolf Meidner och politikern Olof Palme symboliserade var och en på sitt sätt en socialdemokrati som framstod som lite mer radikal än andra.
Sverige, det är paradiset om det bara fanns lite mera sol, lär den borgerlige franska presidenten George Pompidou ha sagt om Sverige under de gyllene åren under 1960- och 70-talen.
I min nyutkomna bok The Rise and Fall of Swedish Social Democracy – den första sammanhållna historiken över svensk socialdemokrati, det finns faktiskt ingen heller på svenska – lyfter jag fram två centrala förklaringar till framgångarna,
Dels partiets organisatoriska styrka och dess hegemoniska ställning inom den svenska arbetarklassen.
Dels det politiska alternativ partiet erbjudit medborgarna: att ge ett skydd mot den ojämlikhet som den oreglerade marknaden skapar, den solidariska välfärdsstaten.
Bägge dessa styrkepositioner har idag utholkats.
Grund i folkrörelse och arbetarklass
Socialdemokratin var ett folkrörelseparti. Det byggde inte bara på partiorganisationerna som arbetarkommunerna, kvinnoklubbarna och SSU. Till Rörelsen hörde också LO liksom Folketshusföreningarna, ABF, PRO, Konsum, Hyresgästföreningarna, HSB, Folksam, A-pressens många dagstidningar, filmbolag och reklambyråer. Den omfattade allt från barnorganisationen Unga Örnar till rörelsens egen begravningsbyrå Fonus.
Länge utgjorde arbetarklassen den självklara basen. LO organiserade 80-90 procent av arbetarna och fackföreningarna kollektivanslöt många till partiet. Gradvis gjorde man också betydande inbrytningar bland tjänstemännen och framför allt de offentliganställdas förbund stod nära socialdemokratin.
Partiet dominerande bruksorter och städernas arbetarkvarter, politiskt, socialt och kulturellt.
Lokalt utvecklades en stark och kompetent välfärdsbyråkrati med starkt grepp över många kommuner. Välfärdsstaten var i stor utsträckning ett lokalt projekt. Kommunalpampen var länge en hederstitel.
Centralt lyckades man redan på 1930-talet rekrytera en kompetent skara unga intellektuella som kom att utgöra kärnan i de sociala ingenjörerna som ledde omvandlingen till välfärdssamhälle.
Rörelsen samlas kring välfärdsstaten
Den andra förklaringen till partiets styrka som jag lyfter fram är den starka uppslutningen kring den solidariska välfärdsstaten som vanligtvis förknippas med socialdemokratin.
De första stegen togs redan på 1930-talet och av Gustav Möller efter andra världskriget. Men det mesta av det som vi idag associerar med välfärdsstaten genomfördes faktiskt under några intensiva år på 1970-talet. De sociala reformer som klubbades då var de mest omfattande som genomförts någonsin i Sverige, ja, kanske någonstans.
Då klubbades en omfattande sjukförsäkringsreform, enhetstaxa vid läkarbesök, tandvårdsförsäkring, förbättrad arbetslöshetsförsäkring, bostadsbidrag, deltidspensioner, reformerad arbetsskadeförsäkring, 40 timmars arbetsvecka, fem veckors semester, betald föräldraledighet, kraftigt höjda barnbidrag, fri abort och beslut om statligt subventionerad daghemsutbyggnad för alla barn. Miljonprogrammet byggdes i huvudsak under denna period.
Så gott som alla sociala reformer genomfördes inom ramen för den offentliga sektorn. Med få undantag var alla skolor, universitet, sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden och daghem offentligt finansierade, ägda och drivna. De kommunala bostadsbolagen var landets största hyresvärd. Välfärdsstaten var till största delen dekommodifierat, ställd utanför marknadens kontroll.
Rörelsen var starkare än någonsin. Nu fylldes också departement och ämbetsverk med unga socialdemokrater med samhällsomvandlande ambitioner.
Men samtidigt går det inte att enbart tillskriva denna utveckling en kompetent och beslutsfähig socialdemokrati. Efterkrigstidens långa högkonjunktur skapade ekonomiska resurser för reformvågen. Och framför allt spelade trycket från den tidens omfattande sociala rörelser med fackföreningarna i spetsen en avgörande roll.
Foto: Pressens Bild / TT
De vilda strejkerna, ofta aktivt motarbetade av socialdemokrater, pressade fram en omfattande facklig lagstiftning som LAS, en ny arbetsmiljölag och MBL.
Den nya kvinnorörelsen i Grupp 8 knöt allianser med de traditionella kvinnoförbunden och drev tillsammans på för daghemsutbyggnad och fri abort.
På så sätt var välfärdsstaten en kollektiv erövring. Även de borgerliga partierna stödde i huvudsak utvecklingen. Reformerna klubbades ofta enhälligt i riksdagen.
Nu restes frågan om en offentlig sektor utanför marknadens direkta kontroll kunde användas som hävstång för mer omfattande attacker på de kapitalistiska strukturerna – om en reformistisk socialdemokrati till och med hade potentialen att överskrida kapitalismens gränser. Den franske statsvetaren Maurice Duverger såg ett samhälle där kapitalismens krafter delvis uppvägdes av socialismens. Vi har nått längre i att förverkliga socialismen än de länder som brukar kalla sig socialistiska, skrev en euforisk Olof Palme.
Men när LO krävde löntagarfonder och utmanade kapitalets makt över industrin slog partiledningen stopp. Den funktionssocialism som varit den svenska socialdemokratins rättesnöre innebar ett starkt politiskt inflytande över samhället, men det privata ägandet har man aldrig velat utmana. Borgerliga regeringar har genomfört fler förstatliganden än socialdemokratiska.
1976 handlade inte om skatterna
1976 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten för första gången på 44 år. I efterhand har många velat tolka resultatet som en reaktion mot att välfärdsstaten blivit för stor och skatterna blivit för höga. Förlusten tillskrivs en tidningsartikel av Astrid Lindgren där hon i sagans form berättar om häxan Pomperipossa som var tvungen att betala 102 procent i marginalskatt.
Foto: Svenskt Pressfoto / TT
Men att valförlusten skulle vara ett skatteuppror har mycket litet empiriskt stöd. I en SIFO-undersökning nämnde bara 13 procent skattetrycket som en viktig valfråga. Uppslutningen bakom välfärdsstatens solidariska finansiering var stor vid denna tid. Ja, så stor att skattekvoten steg ytterligare när den nya borgerliga regeringen tillträdde 1976.
Valförlusten berodde istället framför allt på att några hundra tusen kärnkraftskritiska väljare valde att rösta på Centern istället för sitt vanliga parti – och kanske också på en viss trötthet på en allt mer maktfullkomlig socialdemokrati.
Välfärdsstaten skulle bantas
De flesta av de faktorer som en gång varit socialdemokratins styrka har idag eroderat. En orsak är det skifte i synen på välfärdsstaten som ägde rum när Socialdemokraterna efter sex år i opposition återtog regeringstaburetterna.
Välfärdsstaten hade länge setts som en viktig faktor för tillväxt. Inte minst skapade den hundratusentals jobb för de kvinnor som i allt större utsträckning sökte sig in på arbetsmarknaden.
Den anpassning till nyliberala idéer som kännetecknar partiets ekonomiska politik under 1980-talet förändrade detta synsätt i grunden. Utgifterna för välfärd sågs i allt större utsträckning som en kostnad som hindrade tillväxten. Välfärdsstaten hade blivit för stor, för tärande, och måste därför skäras ner. Men den måste också effektiviseras och den lösning tiden erbjöd var en ökad marknadsanpassning. Också socialdemokraterna accepterade avregleringar, konkurrensutsättningar och privatiseringar av offentlig verksamhet, även om man försökte motivera en del av besluten med att det endast så var möjligt att rädda välfärden.
Sverige lämnar den nordiska välfärdsmodellen
Resultatet har istället blivit en gradvis urholkning av det sociala trygghetsnätet. Ingen vill tala om att Sverige är på väg bort från den nordiska välfärdsmodellen, skrev för ett tag sedan den ledande välfärdsforskaren Joakim Palme i Dagens Nyheter. De marknadsinspirerade reformerna av välfärden har dessutom mest gynnat medelklassen, inte arbetarklassen. Samtidigt ökar de ekonomiska klyftorna snabbare i Sverige än i något annat OECD-land.
Ansvaret för denna utveckling måste naturligtvis delas lika mellan de politiska blocken. Oppositionen har trots allt innehaft regeringsmakten lika länge de senaste 20 åren. Men det är uppenbart att det politiska priset blir större för ett parti som byggt hela sin framgång på löftet om en solidarisk välfärdsstat.
S skyddade inte arbetarklassen mot kriser
Att partiet inte längre självklart var garanten för att skydda arbetarklassen mot konsekvenserna av kapitalismens kriser gjorde att delar av arbetarklassen sökte andra alternativ. Den stora förlusten i valet 1991, som samtidigt för första gången placerade ett främlingsfientligt parti i riksdagen, var en första indikation på vad som skulle komma.
Rörelsen har försvagats. Det finns strukturella förklaringar till detta. De återkommande ekonomiska kriserna har inneburit en kraftig minskning av industriarbetarklassen och samtidigt en försvagning av de industriella centra som utgjort socialdemokratins sociala bas. Det viktigaste sammanhållande kittet för bibehållandet av den socialdemokratiska identiteten och de miljöer där partiets politik kunde skapas, förankras och föras ut försvann.
Facklig organisering sjunker
Partiets medlemsantal har rasat. En miljon medlemmar försvann när kollektivanslutningen från LO upphörde 1991. Ytterligare 2/3 har förlorats sedan dess. Den fackliga organiseringen bland arbetare har sjunkit kraftigt, bland yngre arbetare är färre än hälften organiserade. Ungdomsförbund och kvinnoförbund har tappat merparten av sina medlemmar. A-pressen har gått i konkurs, många Folkets hus har sålts eller kommunaliserats.
Framför allt har Socialdemokraterna tappat sin särställning bland arbetarklassen och hotas idag av Sverigedemokraterna; bland männen är dessa numera störst.
Ledningen har elitiserats och professionaliserats. Deras karriärvägar liknar allt mer funktionärer i andra partier. Det är svårt att tänka sig Sträng eller Erlander som politiska konsulter för näringslivet eller som styrelseproffs i storfinansen. Socialdemokratin har allt mer utvecklats mot ett ”catch-all”-parti.
Den positiva, ja, ibland närmast lyriska bild av svensk socialdemokrati som citerades i inledningen har ingen motsvarighet i dagens debatt eller forskning. Visst görs det fortfarande historiska hänvisningar. De unga amerikaner som för några år sedan samlades kring Bernie Sanders lyfter gärna fram den klassiska svenska modellen under 1970-talet. Ofta framhålls familje- och jämställdhetspolitiken eller det kollektivt finansierade välfärdssystemet.
Men samtidigt är det slående hur svensk socialdemokrati helt upphört att fungera som idéskapare. Få internationella referenser görs till nya svenska erfarenheter, inga svenska idédebattörer lyfts längre fram eller finns med som referenser i de verk som behandlar utvecklingen under de senaste årtiondena. När socialdemokratin förlorat sin roll som företrädare för arbetarklassens intressen, och brutit med de politiska och programmatiska rötter som vuxit fram ur detta arv, återstår bara ett maktparti utan ideologisk kompass, enligt en framträdande internationell forskare, Gerassimos Moschonas. Det är svårt att se att detta inte också har bäring på svensk socialdemokrati.