Efter åratal av utveckling av nya bankregler som ska skydda mot finanskriser så är vi tillbaka på ruta ett. Skattebetalarna får agera krockkudde när lagstiftare och övervakningsmyndigheter fallerat. Schweiziska skattebetalare fick först via centralbanken låna ut 560 miljarder kronor till Credit Suisse. När det inte räckte fick de garantera eventuella förluster för uppköparen UBS till ett värde av 100 miljarder kronor. Då hade regeringen sett till att UBS fick köpa Credit Suisse för mindre än halva marknadsvärdet.
Insatserna var förmodligen motiverade. För Credit Suisse är inte vilken bank som helst. Brittiska myndigheter klassar den som en av trettio banker som är avgörande för det internationella lånesystemet. Samtidigt är den Europas mest skandaltyngda bank sedan många år: 2014 hjälpte banken amerikaner fly från skatt. 2020 avgick vd:n efter spionskandaler samtidigt som banken förlorade stora pengar i en hedgefondkrasch. Samma år avslöjades att man förvaltade enorma summor åt korrupta politiker och kriminella. Förra året började spararna fly.
Låt oss hoppas att AT1-obligationerna tillåts fungera precis som det var tänkt. Risktagande bör trots allt innehålla en risk.
Efter finanskraschen 2008 putsade EU och USA på reglerna kring bankernas finansiering. Förutom aktieägarnas kapital och egna vinster kunde man finansieras med något som kallades AT1-obligationer. Privata finansiärer skulle stå för mer kapital istället för skattebetalarna vid en krasch, då obligationerna skulle bli värdelösa. Schweiziska myndigheter stod fast vid det när Credit Suisse föll. Obligationerna förklarades verkligen värdelösa. Men genast har en diskussion uppstått om varför aktieägare skyddas när obligationsutställare inte gör det. Priserna på obligationerna har fallit och Europeiska centralbanken gör sitt bästa för att trygga AT1-obligationer för att det inte ska börja spekuleras i vilka som gör de största förlusterna och i förlängningen leda till att ingen vågar låna ut pengar. Systemet var inte så robust som det var tänkt när det ställdes på sin spets.
Det är bra och nödvändigt att regeringar och centralbanker fungerar som garanter för banksystemet. Problemet är när de låter skattebetalarna stå för notan.
Låt oss hoppas att AT1-obligationerna tillåts fungera precis som det var tänkt. Risktagande bör trots allt innehålla en risk. Det gäller förstås också för aktieägande. Att som efter förra finanskrisen med skattemedel hjälpa de bolag som tagit störst risker, var ingen god idé och något som skattebetalare fått betala dyrt. Och håll tummarna för att schweiziska myndigheter hittar vägar, precis som amerikanerna gjorde efter det stora bankräddningspaketet i finanskrisen, att faktiskt få tillbaka förluster som man tagit när Credit Suisses tillgångar reades ut. Annars har vi ingenting lärt av finanskrisen 2008, trots de katastrofala följderna.