Många känner inte till att merparten av Sverige och Norge är helt omgivet av vatten. Sjön Råstojaure i Lappland, på gränsen mellan Sverige och Norge, har nämligen två utlopp. Åt sydost rinner den ut i Lainoälven, som är ett biflöde till Torneälven, som rinner ut i Bottenviken. Åt norr rinner den ut i Målselva som i sin tur letar sig ut i Barents hav. Fenomenet kallas för en bifurkation. Men bifurkation är även ett matematiskt begrepp, som beskriver hur ett flöde plötsligt ändrar riktning. Punkten där det senare sker brukar kallas för en ”tipping point”.
Bifurkation är en bra beskrivning på de problem som det finansiella systemet, samt inte minst Riksbanken, nu har hamnat i.
Avgående Riksbankschefen Stefan Ingves brukar ju beskriva centralbankerna som ekonomins rörmokare. Riksbankens huvuduppgift är ju att bevara kronans köpkraft där det övergripande målet är att inflationen ska hållas runt två procent.
Även detta nyskapade flöde har till största delen runnit ut i den finansiella fåran, ”Målselva”.
Riksbankens problem under lång tid har varit att systemet inte riktigt har fungerat enligt instruktionsboken. För trots mycket låga räntor under lång tid så har man inte lyckats skapa det tryck och det flöde i ekonomin som man har eftersträvat. Inflationen har under lång tid varit under målet och tillväxten har varit klen.
Riksbankens insatser ledde fel
Den långa perioden med mycket låga räntor och långvarigt låg inflation har visserligen skapat mycket ny likviditet i ekonomin. Men här har det uppstått ett fel i instruktionsboken, som säger att en ökad mängd pengar alltid leder till att efterfrågan ökar mer än utbudet av varor och tjänster, vilket får priserna att stiga.
Följer vi flödet uppströms så hittar vi förklaringen. Det har uppstått en bifurkation. Merparten av de nyskapade pengarna har nämligen inte sökt sig ut i Lainoälven och sedan vidare ned genom den svenska reala ekonomin, efterfrågan på varor och tjänster, utan har huvudsakligen tagit sig ut genom den finansiella fåra som vi kan kalla Målselva. Detta flöde i stället drivit upp priset på finansiella tillgångar, aktier och obligationer, och inte minst fastigheter och då förstås också bostäder i en självförstärkande process, som drivit på ytterligare belåning och stigande tillgångspriser.
Ska vi hitta någon svag länk i systemet så ser det ut att vara Riksbanken själv.
Men påverkan på flödet genom den reala ekonomin har varit så svag och inflationen har varit så låg att Riksbanken har sett sig tvungen att ta till det grepp som den har för att pumpa in ytterligare pengar i systemet, köpa värdepapper. Detta började banken göra i samband med finanskrisen 2008 och den trappade upp detta ytterligare under pandemin.
När Riksbanken köper värdepapper, statsobligationer och bostadsobligationer med mera, så betalar de genom att skapa en egen skuld, reserver. Motparten i första ledet är bankerna som får denna fordran på Riksbanken medan bankerna skapar sin egen korta skuld, inlåning, till säljarna av dessa värdepapper.
Men även detta nyskapade flöde har till största delen runnit ut i den finansiella fåran, ”Målselva” och ytterligare drivit upp tillgångspriserna.
Men med detta så har man ökat risken för den andra typen av bifurkation, eller en ”tipping point”, där flödena plötsligt byter riktning. Ett annat ord för denna ”tippning point” är ”Minsky moment” efter ekonomen Hyman Minsky, som ville visa på det finansiella systemets inbyggda instabilitet. För de finansiella flödena har inte runnit ut i ”Barents hav” och hittat någon ny jämviktsnivå utan kan sägas ha samlats upp i en jättelik damm. Och denna damm är mycket störningskänslig.
Svagaste punkten
Den stigande inflationen de därmed stigande räntorna har de ingredienser som behövs för att skapa denna ”tipping point”, där dammen kan brista. Det kan illustreras av att hushållens räntekänslighet är nästan fem gånger högre idag än den var på 90-talet efter vår senaste finanskris. Det vill säga en höjning av räntan med en procent ger fem gånger så stor påverkan på hushållens disponibla inkomster än den fick för 30 år seden. Några ekonomer på den amerikanska centralbanken Federal Reserve har varnat för att de finansiella obalanserna är så stora att den ränta som det finansiella systemet tål är klart lägre än vad som krävs för att få ner inflationen
Och det är svårt att helt förutsäga var dammen är som svagast. Det brukar ju vara på de platser som man glömt att leta på och förstärka. Och ska vi hitta någon svag länk i systemet så ser det ut att vara Riksbanken själv. De stora tillgångsköpen har även pumpat upp dess balansräkning och gjort den mycket störningskänslig. De stora tillgångsköpen har skett till låga avkastningsnivåer och när nu räntorna har stigit så har priserna på dessa fallit kraftigt.
Skattebetalarna får skjuta till 50 mdr
Men än värre är att flödena har bytt riktning. Tidigare kunde Riksbanken tillgodogöra sig den positiva ränteskillnaderna på sina tillgångar och sina skulder. Detta så kallade ”seigniorage” har finansierat Riksbankens verksamhet och varit en förutsättning för bankens oberoende. Riksbanken har över tid också levererat stora utdelningar till statskassan. Men med bankens räntehöjningar så har den också höjt räntorna på sina egna skulder. De så kallade reserverna.
Från att ha haft minusränta på dessa reserver i våras så är nu utflödet närmare 30 miljarder kronor räknat i årstakt efter den senaste höjningen, medan ränteintäkterna ligger still. Det egna kapitalet bör därmed vara förbrukat. Och även om Riksbanken inte har några likviditetsproblem så måste det för eller senare ske ett kapitaltillskott på minst 50 miljarder kronor. Bifurkation var ordet.