Idag presenterar SCB de senaste siffrorna från Arbetskraftsundersökningarna (AKU). I senaste AKU:n låg arbetslösheten på 8,5 procent och det finns inte mycket som tyder på att den siffran kommer ändras dramatiskt. Sverige kommer fortsatt ha hög arbetslöshet.
Vad som gör aprilmätningen särskilt intressant är att det då kommer ha gått precis fem år sedan Sveriges arbetslöshet låg under EU-snittet. Faktum är att Sverige sedan 2020 legat topp fem i EU, och just nu är arbetslösheten tredje högst.
Det är på tiden att de dogmer och grundvalar som den svenska arbetsmarknadspolitiken vilar på ifrågasätts på riktigt.
Den svenska modellen beskrivs ofta som unik och mycket mer framgångsrik än någon annan arbetsmarknadsstruktur. Sverige har, om man frågar den svenska modellens beundrare, världens bästa arbetsmarknad: fri från konflikter, med stor trygghet och stark löneutveckling för arbetstagaren. Det är en falsk beskrivning som hängt kvar i det svenska medvetandet alltför länge.
Men den svenska modellen är knappast unik i sitt slag, tryggheten gäller bara för vissa grupper och reallöneutvecklingen är markant lägre än snittet i EU. Det stämmer på ett generellt plan att vi har låg konfliktnivå, men det är inget vi är ensamma om.
Länder som exempelvis Schweiz har både lägre andel kollektivavtalsanslutna och lägre konfliktnivå än Sverige.
Europas tredje högsta arbetslöshet är ett bevis för att den svenska modellen inte fungerar.
Det stora problemet med den svenska modellen är den skyhöga arbetslösheten. Det enda viktiga måttet för hur bra en arbetsmarknadsmodell fungerar är hur många som har ett jobb att gå till. Europas tredje högsta arbetslöshet är ett bevis för att den svenska modellen inte fungerar.
En vanlig invändning när man tar upp den skyhöga arbetslösheten är att Sverige har hög sysselsättningsgrad. Och det stämmer, men det är ingen ny utveckling. Sverige har alltid haft högre sysselsättningsgrad än EU-snittet och trenden är inte att Sverige drar ifrån utan tvärtom.
Den svenska sysselsättningsgraden har pendlat mellan 65 och 70 procent de senaste 20 åren medan EU-snittet ökat från 54,5 procent år 2002 till dagens 60,8 procent.
Under samma tidsperiod har den svenska arbetslösheten gått från att vara bland de lägsta i EU, markant under snittet, till dagens skyhöga nivåer.
Kärnan i den svenska modellen är att arbetsmarknadens parter, inte politiker, ska reglera arbetsmarknadens former. Denna princip om att politiken ska hålla sig borta från arbetsmarknaden har urholkats genom decennierna sedan Saltsjöbadsavtalet 1938. Mest drivande i detta har de som talar varmast om principen, Socialdemokraterna, varit.
När Saltsjöbadsavtalet slöts och det vi kallar den svenska modellen skapades, var anställningsskyddet en av fyra grundpelare i kollektivavtalen. Införandet av lagen om anställningsskydd är det största ingreppet i den svenska modellen genom historien och genomfördes av Olof Palmes socialdemokratiska regering.
Sedan dess har politiken i strid med den svenska modellens ideal återkommande tippat balansen mellan arbetsmarknadens parter till fackens favör.
Fackens starka ställning har skapat en stel arbetsmarknad som är konstruerad för att skydda fackens medlemmar, på bekostnad av de som står utanför marknaden. Detta de facto avvecklande av den svenska modellen missgynnar främst ungdomar. Ungdomsarbetslösheten är en drivande faktor bakom många av våra utbredda samhällsproblem, särskilt utanförskap och gängkriminalitet. Facken utnyttjar sin starka position för att driva upp ingångslönerna och LAS missgynnar unga.
Man har glömt bort att modellen är till för arbetsmarknadens skull, inte för de respektive parterna.
Parallellt med att det gjorts ingrepp i den svenska modellen har politikerna låtit sig styras från baksätet av facken och näringslivet.
Istället för att värna principerna som den svenska modellen är byggd på, har beslutsfattare gått på parternas intressen. Man har glömt bort att modellen är till för arbetsmarknadens skull, inte för de respektive parterna.
Ett konkret exempel är omställningsstudiestödet. Det har pressats fram av parterna och sedan bara accepterats av politikerna, utan konkreta belägg för att åtgärderna över huvud taget är effektiva.
Hyllningskörerna till den svenska modellen har sjungit falskt i väldigt många år.