Bostadsbyggandet havererar. Då skickar regeringen, eller Tidölaget, in en tåfjutt till inlägg i straffområdet. Höjt bolånetak, från 85 till 90 procent är på sin höjd meningslöst men ökar sannolikt risken för ett rejält självmål. Det vill säga det kommer högst sannolikt att leda till ökade bostadspriser och därmed ytterligare höjd belåning hos hushållen i allmänhet och förstagångsköparna i synnerhet. Det kommer att ge en marginell stimulans till ökad nyproduktion men ytterligare förstärka Sveriges makroekonomiskt tyngsta problem; de högt skuldsatta hushållen.
Och det senare problemet hänger helt ihop med den misslyckade bostadspolitik, eller snarast frånvaro av bostadspolitik, som har präglat landet sedan 90-talskrisen och dess nyliberala ”marknadsreformer”. Lägger vi till den segregationen och det sociala haveri som detta har lett till på alla fronter så har vi här samlat vårt lands största bekymmer och utmaning.
Denna problematik är inget nytt. Vi är tillbaka i den situation som Sverige och många andra länder, som USA och just Storbritannien, insåg redan för snart hundra år sedan, men som de som följt den nyliberala trosbekännelsen har glömt bort. Nämligen att en funktionell bostadsmarknad som klarar att försörja unga yrkesverksamma människor med en bostad där arbetena finns, förutsätter att samhället som helhet är involverat och inte minst att staten är med och lyfter av de finansiella riskerna från de enskilda.
Vad många glömmer, eller väljer att inte berätta, är att det inte alls går att sätta likhetstecken mellan miljonprogrammet och ”utanförskapsområden”.
Det vill säga någon form av subventioner. USA inrättade systemet med federala garantier för landets bostadsfinansiering som en del i president Roosevelts ”New Deal” för att åter bygga landet efter 30-talets depression. Det blev en succé. Vi tog efter det i Sverige. Och det fungerade alldeles utmärkt här.
Det gäller även det hårt kritiserade ”miljonprogrammet” som genomfördes under 60-70 talet. Vad många glömmer, eller väljer att inte berätta, är att det inte alls går att sätta likhetstecken mellan miljonprogrammet och de så kallade ”utanförskapsområden” som vi nu har, även om de flesta av dessa fanns med i detta program. För två tredjedelar av de statligt subventionerade byggena var fristående småhus, radhus och enskilda flerfamiljshus. Ingen har väl hört talas om några ”villagetton” på alla dessa lingonstigar som byggdes på 60-70-80-talet?
Endast en tredjedel var större projekt. Och av de senare så är inte alla problemområden. Det byggdes större områden även i exempelvis de centrala delarna av Stockholm, på alla malmarna. Inget av dessa är idag problemområden. Det handlade som vanligt om ”läget”.
Just denna del av miljonprogrammet är mer att likna vid ”social housing”, bostäder för de mindre bemedlade.
Problemen finns i stället i de större områden som just byggdes för att husera ”de lägre klasserna” och som rent funktionellt inte skulle integreras eller ”beblandas” med medelklassens villaområden. Det vill säga, just denna del av miljonprogrammet är mer att likna vid ”social housing”, bostäder för de mindre bemedlade. Det som det nu alltmer yras om, från exempelvis Liberalerna.
Bekymren med dessa utsatta bostadsområden förvärrades också av 70-och 80-talets lågkonjunkturer och de strukturella bekymmer som exempelvis stålkrisen innebar för många industriorter, som typ Borlänge.
Byggandet av dessa ”utanförskapsområden” var redan då en del av den nu helt dominerande Nimbyproblematiken (not in my back yard). Det vill säga att grannarna ”rasar” mot alla projekt som leder till att det byggs i just deras område, och då allra mest bostäder för ”de där andra”. Nu är detta problem tio gånger värre, eller mer.
I dagens system är det ett helt rationellt förhållningssätt, då nyproduktion av icke önskvärd bebyggelse med stor säkerhet skulle leda till att värdet på den egna bostaden skulle påverkas negativt. För bostaden har gått från att vara en nyttighet och en social markör för 30 år sedan till att nu vara en ”investering”. För de som är insiders i bostadsystemet, eller vilket ekonomiskt system som helst, så finns det ju inget som är mer värdeskapande eller värdebevarande än att just begränsa utbudet och skapa knapphet.
Det höjda bolånetaket är i det sammanhanget på sin höjd ett flyttande av ett kommatecken.
Men även om det är rationellt för den enskilde så är det allt annat än rationellt för hela populationen och samhället i stort. Det är därför som man, redan på 1920-talet, insåg att det behövs en mera framsynt bostadspolitik, där samhället tar ett större ansvar för att driva utbudet och även nyttjandet av den befintliga stocken beståndet.
Det höjda bolånetaket är i det sammanhanget på sin höjd ett flyttande av ett kommatecken och inget som kommer att göra varken av eller till för att lösa dessa problem. Eller snarast kommer att förstärka de problem som vi har. Allt var inte bättre förr. Men ibland är det bra att tänka bakåt för att ”Make Swedish Bostadsmarknad Great Again”.
Ett förslag är att staten och samhället tar ett större ansvar för att dels bygga ut infrastrukturen för att skapa attraktiva lägen och inte minst lyfta av en del av risken för finansieringen av nya bostäder. Men hur ska detta finansieras? Det finns en samhällsekonomiskt mycket bra skatt att finansiera detta med, fastighetsskatt!