Det var som att alla nio muser samlats i modehuset Maison Margielas armar den där Pariskvällen. Visningen, som hölls under Paris modevecka för årets höst- och vinterkollektioner, har redan skrivit modehistoria.
Ingen visning i samtiden har fått så mycket uppmärksamhet.
Konsten – för det var konst – som vandrade fram under bron vid Seine bars av modeller mer lika förvrängda porslinsdockor än riktiga människor. Makeup-artisten Pat McGrath har utvecklat en särskild teknik som får hud att se ut som glaserad keramik. Exakt hur har hon inte delat med sig av men resultatet blev viralt. På Tiktok har tonåring efter tonåring försökt återskapa effekten med allt från gelatin till vaselin och klister.
Det har inte hindrat visningen från att vara kontroversiell, och inte bara på grund av en av modellernas syntetiska könshår.
Korsetter dominerade modevisningen. Med hårda snörningar och höftkuddar av silikon skapades omöjliga silhuetter. Den som kan sin historia vet att just den här tekniken låg bakom förra sekelskiftets kvinnokroppar. Korsetterna var inte lika tighta som vadderingarna var stora. Kombinationen skapar en optisk illusion av minimala midjor.
Här sammanföll verkligen allt. Miljön, kläderna, sminket, modellernas gång (som övats fram av gångstilskoreografen Pat Boguslawski), men det har inte hindrat visningen från att vara kontroversiell, och inte bara på grund av en av modellernas syntetiska könshår.
Själva designern bakom Maison Margielas modevisning var John Galliano. För några år sedan var han ett omöjligt namn. 2011 filmades en råfull Galliano mitt i en rasistisk och antisemitisk tirad. Efter det blev han, som det heter, canclad av den större allmänheten. Han förlorade sitt uppdrag hos Dior och försvann in i ateljéskuggorna hos Maison Margiela.
Att han åter blir älskad vitt och brett just nu kan man tycka är en aning pikant.
Israelfrågan har exploderat i samband med Benjamin Netanyahus handlingar i Gaza. I kölvattnet har både antisemitismen och islamofobin ökat i hela västvärlden. Men jag tänker att det hela nog mest säger något om vilka män som blir kvar i de canclades skamhörn, och vilka som likt John Galliano släpps ut igen.
Även om man vill separera konstverket från konstnären blir det en aning mer komplicerat när det visar sig att verken hela tiden varit rätt mediokra.
Först och främst är det rätt sällan någon som påstår sig vara canclad faktiskt är det.
Ett bevis på det är hur ofta man får höra dem säga det i just radio och tv, men nog finns det både svenska och utländska exempel på individer som aldrig kommer få röra ett prestigeprojekt igen.
Och jag undrar om inte detta främst kan bero på att de aldrig var så himla bra egentligen? Även om man vill separera konstverket från konstnären blir det en aning mer komplicerat när det visar sig att verken hela tiden varit rätt mediokra.
John Galliano har aldrig varit medioker, tvärtom. Under modeveckan kombinerade han ännu en gång känsla med teknisk spetskompetens. Det är begripligt att modevärlden ser honom som värd att försvara, och att 20-talets Tiktokare knappast minns vad som hände på en blöt Pariskrog över ett decennium tidigare.
Det finns ingen tröst i det här för kvinnor eller minoriteter som drabbats av stora mäns diskriminering, sexuella anspelningar eller än värre. Det är mest ett konstaterande av hur världen tycks vara beskaffad.
Det är också en tanke till alla män där ute som tänker och handlar mörkt.
Vill ingen ta i dig kanske du aldrig förtjänade din position från första början.