I tidningen läser jag att medelklassen har dött. Det förvånar mig inte ett dugg. Sportloven har väl dragit igång? Välfärdens emotionella grund sätts årligen på prov på samma sätt som när en tråkig snobb ser en rökande, chipsälskande soffpotatis. Ska man verkligen få göra vad som helst med sin kropp i ett land med offentlig sjukvård? Så känner jag inför sportlovet. Kalla mig fascist.
Men texter på detta tema börjar också bli lite tröttsamma, det håller jag med om.
Det är ju ett vanligt tema, det här att skälla på miljöpartister på Södermalm. Humorn gjorde SD till Sveriges näst största parti, och är nu det folkligaste som finns. Ett folk, förenat av ett humorgrepp.
Tydligen har det gått så långt att medelklassen dödat sig själv. Det förvånar dock inte heller. Ett mer självhatande folk får man leta efter.
Man måste ju vara sitt bästa jag lagom till sommarens Tough Viking.
De älskar att leva farligt såhär års, helt enkelt. Särskilt denna månad, som medelklassen döpt om till vabruari eftersom att de hatar förskolepersonal. “Kan du fatta att de skickade hem lille Elis?” frågar de varandra på After-vabb. Och visar upp ett barn som är två sekunder från att behöva läggas in akut på SÖS smitt- och epidemienhet eftersom det bär på sjuttioåtta olika vinterkräksjukor.
Fettisdagen firas men ingen fasta följer, så vi kommer behöva fortsätta läsa om medelklassens dieter i tidningarna. Man måste ju vara sitt bästa jag lagom till sommarens Tough Viking. Och sen är det alla hjärtans dag, och jag blev glad när SR tog sitt statliga ansvar, för hela Sverige, och gjorde ett reportage om att servicepersonal hatar att jobba då. Det är stressigt att ta känslomässigt ansvar för medelklassens emotionella guldkant.
Eventuellt kära har de i veckan gått på restaurang, med sin speciella känsla för att vara både extremt krävande och extremt osäkra.
Det är en välkänd sanning i branschen att det är tyst i matsalen den fjortonde februari. Den lilla inspiration som finns lägger medelklassen på att använda menyn som en personlig moodboard istället för att se det som en lista beställbara rätter. En smart servitris föredrar en bullrig och full gammal stammis, arbetare som adlig, som tafsar tafatt och äter och dricker allt fint och gott hur fan som helst. Så tröttsamma är medelklassen.
Det är väl nice att ha det nice?
Men visst kan skämt om medelklassen kännas trötta. Det finns inget större tecken på att man vilar bekvämt, på gränsen till såsigt, i medelklassen än att man skriver texter om att man hatar medelklassen.
Vi, mina bröder och systrar, ser oss själva utifrån en sekund och dör av skam. Men de få gånger man faktiskt får kontakt med någon som inte är medelklass, brukar de i min erfarenhet ställa sig ganska oförstående till dubbelheten. Det är väl nice att ha det nice?
Som politik är medelklasshat inte mycket att ha, så brukar det ju vara med politisk som bottnar i skam, det är bara navelskådning.
Faktum är att man politiskt borde älska medelklassen.
Faktum är att man politiskt borde älska medelklassen, eftersom att de är en av få bevis som finns kvar på att Socialdemokraterna en gång i tiden fick tummarna ur, och att stora delar av arbetarna och bönderna och gud vet vad fick det så bra att de snabbt kunde låtsas glömma var de kom ifrån och började tänka positivt.
Som humorgrepp beror det väl helt enkelt på vad man gillar, vad som känns, som man säger, nytt och fräscht. Eller så njuter man bara av att bli sedd, oavsett verkshöjd.
Det skadar alltså inte medelklassen att bli hånade dag ut och dag in, det är livsnjut. Som Ebba Grön sjöng “Dom tål lite bly i nackarna”, eller som jag brukar säga “Se upp i backen, tusen hål i nacken.”