Forskning för en klokare värld. Med de orden välkomnar Vetenskapsrådet besökare till sin hemsida. Övriga statliga forskningsråd är inne på samma spår. Forte strävar efter att lägga den vetenskapliga grunden till morgondagens mer jämlika och socialt hållbara samhälle. Formas skriver om kunskap för ett framtidssäkrat samhälle.
Formuleringarna återspeglar förstås uppdraget från regeringen och en fin ambition: samhälleliga beslut ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Ännu viktigare i en tid där vi får bekanta oss med begrepp som alternativa fakta och kunskapsresistens.
Därför blir jag både glad och bekymrad när Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) lyfter varningens finger för att samhällsekonomisk forskning inte kommer till praktisk användning. Glad för att problemet uppmärksammas, men ändå mest bekymrad. Frågan är inte ny, även om den riskerar att förvärras om den kommande forsknings- och innovationspropositionen allt för ensidigt håller fast vid sin fokus på excellens och internationalisering.
Jag instämmer i de farhågor som ESO-författarna lyfter kring dessa visserligen självklara mål för forskningen. Redan idag är incitamenten svaga, särskilt för yngre forskare, att ägna tid åt utredningar och samhällsdebatt eftersom det knappt räknas som akademiskt meriterande. Avgörande är publicering i prestigefyllda internationella tidskrifter, vilket i sin tur förutsätter att forskningen har bred relevans. Frågor som är viktiga bara i svenska förhållanden väljs ofta bort. Internationaliseringen innebär också att kunskaperna om svenska samhällsinstitutioner och språket urholkas då allt fler forskare rekryteras från utlandet och engelskan blir arbetsspråk.
Det är angeläget att den kommande propositionen balanserar excellens och internationalisering mot stärkta incitament för samverkan så att det räknas som en större merit i en akademisk karriär.
Men. Det krävs två för att dansa tango.
Det räcker inte att skruva upp kraven på forskningens sida. Även den som ska omsätta forskning till beslut kan göra mer för att främja konstruktiv samverkan. Jag vill här lyfta tre konkreta råd:
- För det första, reformer och förändringar kan bli attraktiva forskningsobjekt om de utformas så att de kan utvärderas vetenskapligt – och därmed bli prestigefyllda publikationer. Forskare behöver bjudas in i planeringen så att de tillsammans med tjänstemän hos regeringskansliet eller hos genomförande myndigheter kan hitta rimliga lösningar för att testa och utvärdera nya regelverk, utan att pruta på handläggarnas yrkesetik. Jag har personligen varit involverad i ett par exempel och vet att det krävs mod, tålamod och god kommunikation för att få forskare och praktiker att enas om utformningen.
Broar mellan forskning och praktik stärks av människor i nyckelpositioner som har förståelse för bådas logik.
- För det andra, också för att lyckas med ovannämnda, behövs fler forskarutbildade i förvaltningen. Broar mellan forskning och praktik stärks av människor i nyckelpositioner som har förståelse för bådas logik. Ett steg i rätt riktning är ”industridoktorander” som kommuner och statliga myndigheter har börjat rekrytera. Vi behöver ännu fler vägar mellan akademin och förvaltning.
- För det tredje, omsättning av forskning till beslut bygger på att kunskapsutbytet i vardagen får ta tid och plats. Arbetet i förvaltningen måste organiseras så att forskning blir en självklar del i verksamhetsutvecklingen. Forskare och medarbetare ska enkelt kunna mötas.
Den goda nyheten är att allt detta är möjligt redan idag. Det behövs ingen tydligare styrning från regeringen. Det behövs bara god vilja, förståelse och lite sisu. Vem vill inte bidra till en klokare värld?