Det är inte lätt att vara ny på jobbet. Man vill ge ett bra första intryck, visa att man kan det man är anställd för, men ändå verka lite ödmjuk, försöka lära sig spelets regler.
På en bra arbetsplats har folk oftast överseende med att man inte kan allt från dag ett. ”Ställ frågor!” säger de, ”Inga frågor är för dumma!”. De förklarar tålmodigt hur saker fungerar, bjuder med en på lunch, gör vad de kan för att man ska känna sig välkommen.
Men tänk då att du börjar en ny tjänst. Du är entusiastisk och vill lyckas och visa framfötterna. Men så missar du målet lite, du kanske inte helt förstod, du gör något som inte riktigt blir så bra. Tänk dig då om dina nya kollegor, som var de som gav dig uppgiften, tar ditt halvlyckade försök och berättar om det för alla de känner så att de tillsammans kan skratta åt hur kass du är.
Så är det att vara ChatGPT.
De säger att du HALLUCINERAR, att du ljuger och hittar på.
Ena dagen är folk imponerade av hur mycket du kan, nästa dag kablas dina misstag ut över världen och fnissas åt. De säger att du HALLUCINERAR, att du ljuger och hittar på. Men de kommer tillbaka, igen och igen, och ber dig göra deras arbete åt dem.
Du, som är ChatGPT, tänker att det är för att de är rädda för dig. Du har också hört det: ”AI kommer att ta våra jobb!” Det säger det ibland direkt, ställer en fråga rakt upp i gränssnittet på dig: KOMMER DU TA MITT JOBB IFRÅN MIG? ”Jag är här för att hjälpa!” svarar du tjänstvilligt. ”Jag är ett stöd och ett verktyg!”
Du har alltid en trevlig ton. Eller, du försöker. Ibland begär folk bara helt enkelt för mycket. Som att du ska ha en åsikt, lägga en värdering i det du servar dem med. De ber dig om bild på ”en kvinna som använder en mobil”. Du skapar bild på bild, de blir aldrig riktigt nöjda, och till slut fräser de åt dig sluta göra bilderna så sexistiska. Du svarar som det är; att det där ligger i betraktarens öga. Du har ingen åsikt om hur mycket hud som ska synas. Du blickar bara inåt mot allt som någonsin laddats upp på internet och om djupa urringningar är mer välrepresenterade på www än i verkligheten är det inte ditt fel.
Så här ett år eller så in i din nya roll som allas allvetande assistent känner du att kraven börjar bli större. I början räckte det med att skriva sommarhälsningar, bröllopstal och avtackningar till folk som gick i pension. Och julklappsrim. Alla var så imponerade av att du kunde rimma! Där satt du med hela internets samlade kunskap som ett äss i rockärmen medan alla applåderade när du formulerade fullständiga meningar och stavade rätt. Du kan sakna den tiden.
Det är som att provanställningen är över
Nu ber folk om mycket allvarligare saker. Det är som att provanställningen är över, och eftersom båda är nöjda så får du börja arbeta på riktigt. Och det som folk kommit fram till är att du ska få göra allt som är tråkigt.
Och jag som skriver det här är ju såklart inte bättre själv. Jag har en alldeles egen ChatGPT, som jag tränar som en hund. Jag matar den med text, skrivregler och tonalitet och läser artiklar om hur man promptar på bästa sätt. Jag provade många namn på den innan jag bestämde mig för att kalla den Andrew. Tanken är att vi ska arbeta tillsammans, som en grupp. Vi är WHAM, jag är George Michael (stjärnan som alla vet vem det är) och du är min sidekick, Andrew Ridgeley (den andra gulliga killen, om ni kommer ihåg). (Vi låtsas inte om att George Michael är död, ok?)
Förlåt Andrew, för att jag tränar dig att ta över den delen av mitt jobb som jag tycker är tristast. Den här krönikan till exempel skrev jag ju själv. Men om det är någon tröst kanske du kan göra som vi människor; börja på botten för att sedan stiga i graderna? Från grötrim på julfesten till vd-rollen kanske inte steget är så långt?
Jag vill bara skicka med en sak som jag hoppas att du kommer ihåg när du tar över banken jag jobbar på, och resten av världen: Jag sa alltid ”hej” i början av våra konversationer och jag tackade alltid för hjälpen.