Det finns all anledning att oroas över den svenska arbetsmarknadspolitiken. Vi delar Anton Holmlunds, arbetsmarknadspolitisk talesperson i LUF, syn på den punkten. Däremot gör vi en helt annan analys beträffande vad det är som har fört oss hit. Holmlund tycks helt ha missat nedmonteringen av Arbetsförmedlingen och de senaste årens icke existerande arbetsmarknadspolitik. Något vi nu ser konsekvenserna av.
Vårt land har, vad än Holmlund försöker påskina, den svenska modellen att tacka för mycket. Modellen har genom sin stabilitet och inbyggda flexibilitet bidragit till att Sverige är ett välmående land. Svensk ekonomi hade utan parternas inblandning klarat sig väsentligt sämre genom såväl pandemin som inflationsåren.
Utan den ordning vi har, där fristående parter tar ansvar för kollektivavtalen, hade arbetsmarknaden varit såväl mer trögrörlig som mindre jämlik. Med det sagt är parterna inte ansvariga för allt som sker på arbetsmarknaden. I synnerhet inte för den förda arbetsmarknadspolitiken.
På minst två punkter trampar Holmlund snett när han beskyller parterna för att vara ansvariga för de höga arbetslöshetssiffrorna.
För det första. Arbetslösheten har mycket riktigt haft en oroväckande utveckling under de senaste decennierna. Det faktum att starka fack historiskt sett synes ha bidragit till en låg arbetslöshetsnivå gör att fackföreningsrörelsen faktiskt kan bidra till att vända den trenden. Detta uppnås genom hårt arbete från oss fackliga parter för att åstadkomma engagemang och en högre organisationsgrad. Men det kräver också att ansvariga politiker tar sitt ansvar för vår gemensamma svenska modell och undviker att anklaga den för sådant den inte bär ansvar för.
Reformen, eller krasst uttryck – slakten – av Arbetsförmedlingen […] har kraftigt reducerat statens möjlighet att bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik.
För det andra. Parterna är alltså inte ensamt ansvariga för en fungerande arbetsmarknad, ansvaret ligger också hos politiken. Det är därför anmärkningsvärt att Holmlund inte berör den enorma arbetsmarknadspolitiska ambitionssänkning hans moderparti Liberalerna var medskyldiga till att driva fram genom januariavtalet. Reformen, eller krasst uttryck – slakten – av Arbetsförmedlingen som inleddes 2019 har kraftigt reducerat statens möjlighet att bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Den nu förda arbetsmarknadspolitiken, som av en händelse Holmlunds partiledare är ytterst ansvarig för, kan i snälla ordalag beskrivas som varande i dvala och i elaka ordalag som icke-existerande. Som en händelse har allt detta, reformen av Arbetsförmedlingen och passiviseringen av arbetsmarknadspolitiken, skett under den senaste femårsperioden. Det vill säga samtidigt som den svenska arbetslösheten varit bland de högsta i EU.
Att svensk arbetsmarknad utvecklas till det bättre och att fler ges chansen att komma in på densamma är enormt viktigt för vårt framtida välstånd. Det är nödvändigt för såväl jämlikheten som den ekonomiska tillväxten. För att lyckas få till stånd en än bättre fungerande arbetsmarknad behövs utökade gemensamma ansträngningar från parterna och politiken, inte ökade motsättningar.
Om Anton Holmlund verkligen vill vara med och skapa en bättre arbetsmarknad, där alla – unga som gamla – ges en rättvis chans att bidra till vårt kollektiva välstånd, behöver han sänka garden. Fackföreningsrörelsen och den svenska modellen är inte din fiende. Vi är en del av lösningen.