Häromveckan presenterade SCB nya siffror för byggandet av bostäder i Sverige. De visar ett fall nedför ett stup. Det första halvåret 2023 mer än halverades byggtakten jämfört med föregående år, då byggandet redan hade påbörjat en nedgång. ”Om inget görs är branschen på väg in i den största krisen sedan 90-talet”, konstaterar ordförandena för Byggnads och Hyresgästföreningen i en gemensam artikel.
Nio av tio svenskar bor i en kommun med bostadsbrist.
Ekonomisk statistik kan gå upp och ner. Men det underliggande, reala, ja, fysiska, problemet här, är att vi lever i ett land med betydande underskott av bostäder; en underlåtelseskuld uppbyggd över flera decennier. Nio av tio svenskar bor i en kommun med bostadsbrist. Det pressar fram märkliga prisförhållanden, en överföring av resurser från löntagare till kapitalägare och bankdirektörer, förstärkt segregation socialt och geografiskt, och sämre ekonomisk mobilitet och dynamik, när flytt till arbete och studier blir svåröverkomliga hinder för fler. Det bygger in generationsspänningar och förvrider resursbruk i ekonomin, bort från produktiva investeringar, till aktiviteter inriktade på att driva upp priser på existerande tillgångar.
Det abrupta fallet i bostadsbyggandet är utlöst av riksbankens räntehöjningar – förstärkt av högermajoritetens avskaffande av investeringsstöd.
Räntehöjningarna har fortsatt, trots att det blir allt tydligare att de i sig inte reglerar inflationen. Inflationstrycket över större delen av världsekonomin har sin grund i händelser med reala effekter– störtningar i globala leveranskedjor efter pandemin och framförallt Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Men som allt fler kan konstatera – det senaste exemplet är ekonomer hos det kända vänsterradikala kampförbundet IMF, Internationella valutafonden – så drivs inflationen primärt vidare av företag som inom vissa branscher använder sin marknadsmakt till att höja priser och profit. Räntehöjningar utan strukturreformer som adresserar dessa marknadsförhållanden, slår då blint och inte minst djupt orättvist.
Det som händer på den svenska byggmarknaden är ett exempel. Medan bankdirektörerna firar sin oligopolställning med nya vinstrekord och mastiga pensionsbonusar, stramas ekonomin åt på ett område där behoven av motsatt utveckling är skriande och uppenbara.
Men ovanpå den med viss nödvändighet grovhuggna penningpolitiken, kommer alltså aktiva politiska beslut som försvagar just byggandet. Detta är marknadsortodoxins destruktiva makt i full blom. Idén om att bostadsmarknaden ska fungera så mycket som möjligt som en avbild av fantasier om fria, självreglerande marknader, är särdeles verklighetsfrånvänd.
Boende är ett grundläggande mänskligt behov, och det har ofrånkomligen just en samhällelig karaktär. I princip kan ingen – såhär en stund efter jagandets och samlandets storhetstid – bo eller icke-bo någonstans utan att detta påtagligt påverkar andra. Bostadsbyggande är inbäddat i bredare samhällsplanering. Att efterfråga och ”konsumera” en bostad skiljer sig på viktiga sätt från att exempelvis konsumera äpplen, tevespel eller regnkappor. Bostaden låter sig svårligen avnjutas enskilt. Den förhåller sig till trafikinfrastruktur och samhällsservice, till tidigare och blivande grannar, till geografi och historia.
De sociala kostnaderna för hemlöshet, trångboddhet, segregation och ekonomisk stress dyker upp på andra konton.
Bostadsbyggande är också en investeringshandling av en storlek som i praktiken överallt förhåller sig till offentliga beslut, stöd och garantier. Utan aktiv statlig bostadspolitik dyker problem och ojämnheter upp på andra ställen – och pockar på samhälleliga åtgärder. Det är det vi ser idag, efter långvarig nedmontering av de offensiva bostadspolitiska åtgärder som gav svenska folket fler och bättre bostäder under några decennier, som en bärande del av ett samhällsbyggande. De sociala kostnaderna för hemlöshet, trångboddhet, segregation och ekonomisk stress dyker upp på andra konton.
De allra flesta – möjligen utom de som lider av svårartad nationalekonomism – kan förstå att detta är både dåligt och onödigt.
Det vi bevittnar är djupare sett en i raden av kostsamma marknadsmisslyckanden, som inflationskrisen bara understrukit tydligare, och som våra ekonomisk-politiska makthavare ställer sig energiskt hjälplösa inför. De allra flesta – möjligen utom de som lider av svårartad nationalekonomism – kan förstå att detta är både dåligt och onödigt. Det är uppenbart att denna nedgång inte beror på reala faktorer som att byggnadsmaterialet är slut eller att skickliga byggnadsarbetare inte finns.
Det är också uppenbart att de stora kostnader som medföljer en kollaps i bostadsbyggandet i ett läge med stor bostadsbrist, inte ”prissätts korrekt” av ”marknaden” för att ”nå balans” – eller något annat av det förnumstiga sagospråkbruk som brukar medfölja marknadsortodoxa axelryckningar. Att vi som samhälle låter bli att göra sådant som vi vet att vi kan, borde eller måste, hänger ihop med en ekonomisk-politisk regim som graviterar i riktning mot sådan selektiv handlingsförlamning.
Det är en tragedi att vi nu dessutom har en regering som ser dessa marknadsmisslyckanden som tillstånd att vörda och omhulda snarare än analysera och angripa.