I Almedalen för några år sedan skulle jag ha ett sådant där inplanerat möte med en politiker. Det brukar ofta vara ganska korta möten där båda har ont om tid och bråttom till nästa programpunkt. Syftet är så klart att påverka politikern och att bygga relationer, kan man inte påverka nu så kanske man kan göra det senare. Jag tyckte ofta dessa möten kändes lite trevande och vet inte om det alltid gav önskad effekt.
Den här gången hade jag trettio minuter inbokat med Carl Schlyter, då miljöpartistisk politiker. Det här var ett möte som var allt annat än trevande. På parkbänken där vid Packhusplan i Visby gick han direkt på offensiven och argumenterade för att vi i svensk fackföreningsrörelse gjorde helt fel när vi fortsatte att plocka ut det löneutrymme som produktivitetsutvecklingen skapar i pengar. Det är inte hållbart var budskapet. Vägen framåt är att plocka ut det i minskad arbetstid vilket enligt Schlyter skulle leda till minskad konsumtion och därmed belastning på planeten. Det skulle också leda till ökat välbefinnande och välmående hos oss individer när vi jobbar mindre.
Ibland har jag en liten apa på min axel som viskar i mitt öra: ”Tänk om Carl Schlyter har rätt”.
Jag höll inte helt med om allt men har ända sedan dess känt att jag ibland har en liten apa på min axel som viskar i mitt öra: ”Tänk om Carl Schlyter har rätt”. Det ärliga i hans argumentation var att det handlar om att göra ett val, pengar eller tid. I debatten om förkortad arbetstid görs sällan det valet tydligt.
Många för debatten om förkortad arbetstid utifrån utgångspunkten att det skulle vara gratis. Inte konstigt att man är för det då. Jag hörde en siffra från en medlemsundersökning som ett fackförbund gjort. 96 procent sa att de ville gå ner i arbetstid om lönen inte skulle påverkas. Ja, inte så överraskande. Det är snarare de fyra procenten man är nyfiken på att prata med, är de kanske nationalekonomer eller bara realister som inser att det inte finns några gratisluncher.
Det finns få saker som arbetsgivarna tycker så illa om som krav på att de ska betala för att de anställda inte ska jobba.
Om man önskar ytterligare förkortad arbetstid så kommer det inte vara gratis. Den självklara vägen borde vara via förhandling och kollektivavtal. Men ska arbetstiden förkortas i någon större utsträckning, ska man vara medveten om att det kommer möta massivt motstånd från arbetsgivarna.
Det finns få saker som arbetsgivarna tycker så illa om som krav på att de ska betala för att de anställda inte ska jobba. Vilka villkor som ska komma den anställde till del för utfört arbete är arbetsgivarna ofta mer benägna att förhandla.
Då finns det två möjligheter, en riktigt kraftig betalning via löneutrymmet för förkortad arbetstid. Eller en massiv mobilisering bland fackförbunden och en vilja och förmåga att ytterst ta till konfliktvapnet.
Det i sin tur kräver allianser mellan LO-förbund och tjänstemannaförbund. Förbund med medlemmar som ofta jobbar under olika förutsättningar och förhållanden till arbetstiden. Då måste man hitta gemensamma intressen som breda löntagargrupper kan sluta upp kring.
Om man bryter ner vad de olika förbunden säger och tycker är min hypotes att den gemensamma nämnaren handlar om inflytande, ökat inflytande över arbetstiden och dess förläggning.Vill vi ha en debatt om förkortad arbetstid som också kan leda till konkreta resultat, då måste idéerna om att man kan förkorta arbetstiden utan att det kostar något läggas åt sidan. Det är dimridåer och återvändsgränder.
Om man önskar uppnå konkreta resultat, då kommer det behövas att fackförbunden brett hittar gemensamma intressen i frågan. Jag tror det gemensamma intresset är inflytandet över arbetstiden. Att få bestämma mer över när jag ska jobba och inte minst att få bestämma mer över när jag ska vara ledig.