På 1970-talet fanns en stor politisk enighet om att på sikt införa sextimmarsdagen i Sverige.
Så ser det som bekant inte längre ut. I stället är det Vänsterpartiet som aktivt driver frågan och partiledaren Jonas Sjöstedt har aviserat att försök med sextimmarsdag i landets kommuner är en av partiets viktigaste frågor i kommande budgetförhandlingar med regeringen.
Sex timmars arbetsdag var 1970-talets stora debatt med familjepolitiska förtecken.
Hur kommer det sig då att frågan övergavs av den politiska majoriteten? Den ekonomiska historikern Linn Spross vid Uppsala universitet har skrivit en avhandling om hur synen på arbetstidsförkortning förändrats i Sverige genom årens lopp.
– Man kan jämföra dagens situation med 1970-talets. Då var alla partier förutom Moderaterna för sextimmarsdag, eller 30-timmarsvecka, som ett långsiktigt mål, säger Linn Spross till Arbetsvärlden.
Man såg stora sociala förtjänster med en ytterligare arbetstidsförkortning.
– Sex timmars arbetsdag var 1970-talets stora debatt med familjepolitiska förtecken.
Vad hände?
– Det skedde ett väldigt starkt omslag i och med 1970-talskrisen under sent 1970-tal i Sverige. Över huvud taget inträffade då en politisk omorientering. Det kom två statliga utredningar om sextimmarsdag, en 1976 och en 1979. Jämför man dessa med varandra hade tonen verkligen förändrats på bara tre år, säger Linn Spross.
Förändringen yttrade sig i att politikerna började tänka på arbetstidsförkortning i termer av en samhällskostnad – och det var en samhällskostnad som helt enkelt var för dyr. Ändå hade ingen riktig siffra räknats fram.
– Politikerna hade gjort försök att beräkna vad det kostar men det är väldigt svårt att isolera arbetstidsförkortning som en variabel i ekonomisk utveckling. Och bara den idén av arbetstidsförkortning som en ekonomisk kostnad är ganska ny.
På 1920-, 1930- och 1940-talen var jargongen en helt annan. Då tänkte man att arbetstidsförkortningen fungerar som en socialpolitisk investering.
Det man gjorde var att helt enkelt dra av timmar från lördagen tills den blev en arbetsfri dag.
– Politikerna tänkte att om vi förkortar arbetstiden så kan vi få effektivare arbete och produktivitetsvinster. På 1950- och 1960-talet tänkte man att arbetstidsförkortningen endast inskränker på arbetstagarens löneutrymme: antingen högre lön eller mer fritid, säger Linn Spross.
Arbetstiden förkortades också stegvis under några decennier, från 48-timmarsveckan som tidigare hade införts 1919. Det man gjorde var att helt enkelt dra av timmar från lördagen tills den blev en arbetsfri dag.
– År 1958 började man förkorta arbetstiden med en timme om året till 45 timmar och år 1966 kom avtal om 42,5-timmarsvecka mellan LO och dåvarande SAF, säger Linn Spross.
Första arbetstidsförkortningen genom avtal
42,5-timmarsveckan var enligt henne den första arbetstidsförkortningen som generellt skett via avtal, även om staten var med i processen. I avtalsrörelsen hänvisade man till statens pågående utredningsarbete och att lagförslag skulle komma att läggas fram.
– Avtalen hade då egentligen strandat och det var statens utsända medlare som föreslog kortare arbetstid, vilket parterna antog. Så staten hade ett finger med i spelet.
Studerade man kostnaden för arbetstidsförkortningarna?
– Ja, det gjorde man. Men generellt sett finns det en tydlig skillnad mellan att förhålla sig till data och att dra slutsatser utifrån det här. Det är otroligt svårt att isolera arbetstidsförkortningen som variabel. Därför är det vanligt med moraliska argument och sunt förnuft-argument, säger Linn Spross.
Arbetstidsförkortningarna kulminerade så småningom i dagens 40-timmarsvecka som blev lag 1973.
År 1890. Den första 1:a maj demonstrationen i Sverige med arbetare som demonstrerar för 8 timmars arbetsdag i Sundsvall.
Foto: Scanpix Sweden
– Kravet på 40-timmars arbetsvecka är ganska gammalt. Redan på ILO-konferensen 1936 ratificerade de svenska ombuden fördraget om 40-timmars arbetsvecka. Så man kan säga att det drevs redan från 1940-talet. Sverige har följt en internationell utveckling så det var egentligen ganska klart vad som komma skulle. Sedan tog man det i de här stegen, säger Linn Spross.
Om jag tittar på den offentliga diskussionen i dag så är den väldigt lik 1930-talets debatt
Under hela resan var arbetsgivarsidan motvillig. Redan vid införandet av 48-timmarsveckan 1919 var arbetsorganisationen SAF orolig för kostnaderna: det skulle bli för dyrt för företagen. Däremot pratade man inte då om faror för samhällsekonomin.
Men kostnad eller inte – man hade alltför starka utomparlamentariska krafter att blidka:
– Enligt min analys var arbetstidsförkortningarna beroende av en internationell utveckling och krav från arbetarrörelsen. Man var tvungen att senare genomföra 40-timmarsveckan. Och 48-timmarsveckan var man verkligen tvungen att genomföra, ett motiv till den var att förhindra revolution, säger Linn Spross.
Hur har fackens syn förändrats?
– TCO-förbunden har generellt förhandlat fram kortare arbetstider än LO, och TCO var också ganska drivande just på 1970-talet. De hade begärt att den här utredningen om sextimmarsdag skulle tillsättas. LO har haft ungefär samma inställning som Socialdemokratin. Det är på en gräsrotsnivå man ställt krav på kortare arbetstid medan ledningen har varit mer återhållsam, säger Linn Spross.
I dag ser hon att intresset för förkortade arbetstider åter har fått sig ett rejält uppsving jämfört med bara för några år sedan, och debatten påminner om tidigare epokers debatt. Flera kommuner i landet inför försök med sextimmarsdagar. Först ut i Stockholmsområdet blir Järfälla som kommer pröva sextimmarsdagar för socialsekreterare till hösten, för att förbättra de anställdas möjligheter till balanserad fritid och återhämtning.
Arbetstidsförkortningarna har alltid kommit underifrån
– Om jag tittar på den offentliga diskussionen i dag så är den väldigt lik 1930-talets debatt: man säger att arbetstidsförkortning är bra för att då får vi effektivare arbete, vi blir mer produktiva och det är en investering. Så egentligen är vi där igen, säger Linn Spross.
Kommer historien återupprepa sig?
– Ja, men jag har lite mindre tilltro till lagstiftningsvägen. Man ägnade verkligen sent 1980-tal och 1990-tal till att döda den här frågan i en rad statliga utredningar genom att säga att det här är helt onödigt. Däremot tror jag verkligen att det kan bli en fråga för fackrörelsen att driva genom avtal.
Där tror hon att vården kan vara pådrivande på grund av den höga belastning som råder inom vård och omsorg.
– Arbetstidsförkortningarna har alltid kommit underifrån, men den här gången kommer kopplingen till staten vara vagare – Socialdemokratin har förlorat sin starka ställning och den koppling mellan statlig politik och fackrörelsen som rådde förut finns inte längre, säger Linn Spross.