Samma dag som Claudia Goldin presenterades som årets ekonomipristagare publicerades två texter. Den ena var en nyskriven vetenskaplig studie av Goldin själv, passande nog betitlad ”Why women won”. Den andra var en debattartikel i DN som lyfte att årskullarna nuförtiden är för små för att fylla lärarutbildningarnas behov. Båda pekar på behovet av att lyfta blicken mot samhällsekonomi och demografi när frågan om lärarbrist diskuteras.
Historiskt har läraryrket varit ett av få yrken öppna för utbildade kvinnor. Kvinnor kunde även bli sjuksköterskor och sekreterare, men stora delar av arbetsmarknaden var i praktiken stängd för halva befolkningen. Bristen på alternativ säkerställde en god tillgång på lärare i form av högpresterande kvinnor.
Arbetsgivare vill ha kompetent arbetskraft, oavsett kön.
Den tysta revolutionen
Arbetsmarknaden för kvinnor har emellertid genomgått stora förändringar. Innovationer gjorde hushållsarbete mindre tidskrävande och den teknologiska utvecklingen drev upp efterfrågan på utbildad arbetskraft. Även om processen inte var konfliktfri så öppnades tidigare stängda yrken upp för kvinnor. Arbetsgivare vill ha kompetent arbetskraft, oavsett kön.
Medan detta lade grunden för en breddad arbetsmarknad kom den stora omvälvningen genom vad Goldin kallar ”den tysta revolutionen”; när kvinnor på allvar började prioritera yrkeslivet. Preventivmedel och barnomsorg gjorde det möjligt att planera utbildning, familjebildning och karriär. Egen försörjning gjorde skilsmässa till ett reellt alternativ, skilsmässor ökade behovet av att kunna försörja sig själv. Stigmat förknippat med ett självständigt yrkesliv eroderades och i både USA och Sverige gick kvinnor om män utbildningsmässigt i mitten på 1970-talet.
Högskolan sög upp lärare
De flesta ser denna utveckling som positiv men för lärarförsörjningen innebär den problem. Med ökad tillgång till varierade och välbetalda karriärer minskar läraryrkets attraktionskraft, vilket i Sverige blev tydligt under 1990-talet. Det hände mycket i skol-Sverige under 90-talet men vad som ofta glöms bort är den kraftiga utbyggnaden av högskolan. Den kräver sina lärare, som därmed inte kan undervisa i grund- eller gymnasieskolan. Det kan inte heller de som arbetar som läkare, jurister och ekonomer.
Bortsett från sommarlovet är läraryrket knappast särskilt familjevänligt.
Så vad kan göras för att minska lärarbristen? Den enda rimliga vägen är att göra yrket mer attraktivt och även här ger Goldin perspektiv. Hon visar att framförallt kvinnor värdesätter flexibilitet och förutsägbarhet. Eftersom kvinnor tar större ansvar för familjen är detta inte förvånande och i ett mer jämställt land som Sverige finns det kanske även män som värdesätter detsamma.
Kvällar och helger fylls av rättning
Länge framstod också läraryrket som flexibelt och förutsägbart, men så är knappast längre fallet. Jämfört med andra yrken som kräver högre utbildning framstår det snarast som ett av de mindre flexibla. Bunden lektionstid, ständiga möten och krav på skolnärvaro därutöver. Kvällar och helger som fylls av rättning. Bortsett från sommarlovet är läraryrket knappast särskilt familjevänligt. Visst finns det värre yrken i detta avseende, men de är ofta välbetalda.
Att ge tillbaka lärarna flexibilitet framstår därför som en lågt hängande och billig frukt att plocka. Däremot lär vi inte komma tillbaka till en värld där läraryrket var det uppenbara valet för studiebegåvade. De intressanta alternativen är helt enkelt för många. Inte sällan talas det om att lärarutbildningen måste reformeras för att locka fler unga till läraryrket. Då utbildningar mynnar ut i ett långt yrkesliv är det att börja i fel ända. Det är istället villkoren i detta yrkesliv som avgör hur attraktivt det är att bli lärare.
Visst är lärarutbildningen viktig och det är mycket möjligt att den bör förändras. Förhoppningen att det skulle påverka lärarbristen framstår emellertid som fåfäng. De krafter som Goldin beskriver är mäktigare än så och frågan är om vi är villiga att betala vad det kostar att motverka dem. Om inte så får vi helt enkelt bygga på det vi har.