I somras kunde P4 Västmanland rapportera om att dansgruppen Danslola från Köping fått ”ett annorlunda uppdrag” – att utföra regndans på Arboga golfklubbs 18-hålsbana.
Att försöka blidka förmodade högre makter för att påverka till synes oförklarliga skeenden, har långa anor i mänsklighetens historia, även utanför de mälardalska golfmiljöerna.
Inom vissa områden har konkret kunskap förändrat förutsättningarna för myter och ritualer. Varats och dödens mystik står sig starkare än skimret runt exempelvis vulkanutbrott. Någonstans däremellan rör sig penningpolitiken och Riksbankens roll, vilka fått en större plats i det allmänna medvetandet i och med den senaste inflationskrisen.
I Sverige råder stiltje uppe på de etablerade kommandohöjderna.
Rekordhöga vinstnivåer
Förvisso vet vi en del om hur inflationen började ta fart. Rubbningar av globala leveranskedjor efter pandemin ledde till brist och högre priser på vissa kritiska insatsvaror. Rysslands angrepp på Ukraina har drivit upp bränslepriser och skapat ytterligare impulser till prisökningar. Vi kan också se hur dessa impulser har färdats vidare genom ekonomin. I Sverige är det särskilt tydligt att konsumentpriserna har ökat mer kraftigt på några marknader där ett fåtal aktörer sitter på stor marknadsmakt. Det gäller till exempel matvarujättarna och bankerna, vars räntemarginaler skjutit i höjden. Samlat sett är vinstnivåerna i näringslivet rekordhöga – så hög andel av förädlingsvärdet har inte tillfallit kapitalet på denna sida av sekelskiftet.
Att det är vinster och strukturell brist snarare än efterfrågan från löner och hushållskonsumtion som drivit prisuppgången har börjat uppmärksammas mer. Även av inte primärt vänsterlutande institutioner som IMF. Men i Sverige råder stiltje uppe på de etablerade kommandohöjderna. Detta trots att de tillbakahållna lönekraven och resulterande reallönenedgång är så påtaglig här. Konjunkturinstitutet prognosticerar att minskningen i hushållens disponibla inkomster blir över två procent 2023, klart större än något enskilt år sedan åtminstone 90-talskrisen.
Prischocken var tillfällig
Nu är inflationstakten på väg ned. Det blir så om prischocken är temporär. Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Priser som är viktiga för många – till exempel på mat – kan förbli höga, även om ökningstakten stannar av. Och de strukturella flaskhalsar och marknadsproblem som inflationen belyste blir kvar, om man inte gör något åt dem.
Här hemma har vi, förutom rekord i ärenden hos Kronofogden, även fått en kollaps i bostadsbyggandet.
Men så har vi detta med penningpolitiken. Riksbanken har i likhet med den Europeiska centralbanken valt att fortsätta höja räntorna. Teorin är att man måste få ned inflationen (eller förväntningarna om den) genom att pressa ned den samlade efterfrågan. Detta alltså trots att det inte är något vildsint efterfrågetryck hos löntagarna som drivit inflationen. Och trots att höga räntor i det här läget kan bli kontraproduktiva, genom att göra nödvändiga investeringar svårare (dyrare). Det gäller till exempel omställning av den europeiska energimarknaden för att minska beroendet av rysk gas – vars effekter vi för övrigt tack vare en märklig prismodell importerar, trots omfattande överskottsproduktion av el i Sverige. Här hemma har vi, förutom rekord i ärenden hos Kronofogden, även fått en kollaps i bostadsbyggandet. Elinor Odeberg, författare till den nyligen utkomna boken Dyrtider, ställer i Dagens Arena den relevanta frågan: ”Hur kunde någon tro att högre boräntor skulle lösa en europeisk energikris?”
Katastrofalt trubbiga verktyg
För ett halvår sedan skrev jag krönika här om regeringens passiva inflationshantering, med ett citat från tv-serien The Simpsons: ”Vi har prövat ingenting och nu har vi slut på idéer”. Situationen med Riksbanken är ett återsken från samma ekonomiska föreställningsvärld. Idén är att det just är centralbanken som ska hantera inflationen – och att man där måste handla i enlighet med schema, medelst för ändamålet katastrofalt trubbiga verktyg. Finanspolitikens uppgift blir då att understödja återhållsamhetens regndans.
Sådan är den institutionaliserade ritualen. Men som med annat viktigt i mänskliga samhällen är riter inte sällan sammanvävda med sociala maktstrukturer. Den som antas vara förbindelselänken mellan den observerbara verkligheten och det hinsides ges en särskild position.
Riksbanken ”oberoende” av den reala ekonomin
Våra ekonomiska institutioner är starkt präglade av en viss typ av marknadsortodoxi. Hit hör tanken att centralbankerna ska anförtros uppgifter som demokratiskt valda politiker inte klarar av. I praktiken har detta fört med sig en ytterligare ansvarsfrånskrivning för krishantering och investeringar, från de politiska makthavarnas sida. De negativa effekterna är djupgående. Både för ekonomins möjligheter att klara framtidens utmaningar och för det demokratiska samtalets vitalitet och förankring hos medborgarna.
Penningpolitikens utformning får också en rad (bi)effekter på sådant som är viktiga politiska överväganden i en demokrati. Effekterna av stigande priser på aktier och andra tillgångar (som följde med tidigare försök att snarare få upp inflationen) är inte fördelningspolitiskt neutrala. Inte heller sjunkande reallöner samtidigt som vinstandelarna ökar. Eller havererat bostadsbyggande i ett läge när det råder stor brist. Eller högre arbetslöshet, som alltid riskerar att följa på sjunkande efterfrågan.
Jag hoppas att vi kan komma loss från den ekonomiska regndanskosmologi som präglar samhällsdebatten.
Det här är inte frågor som har självklara, av politiska ståndpunkter oberoende svar. Poängen är att Riksbanken inte kan ”lösa” dem med sina verktyg. Men idag placerar vi institutionaliserad tilltro till en centralbank vars ”oberoende” snarare blir gentemot den reala ekonomin.
Jag hoppas att dansgruppen Danslola från Köping hade roligt i somras. Men jag hoppas än mer att vi kan komma loss från den ekonomiska regndanskosmologi som präglar samhällsdebatten sedan 90-talet, och diskutera vad vi vill med samhällsekonomin: Vad vi ska investera i för att klara klimatomställningen, vilka värden som är viktiga i ett fungerande välfärdsland, vilka sociala problem som behöver lösas och hur resurser bäst dirigeras i den riktningen.