Vem är Simona Mohamsson? 30-åringen från Borås som idag, om inte himlen faller ner, väljs till Liberalernas ordförande och därefter direkt håller partiledartal i Almedalen?
På Arbetsvärlden har vi ett unikt perspektiv på den frågan, eftersom Simona Mohamsson skrivit krönikor för oss de två senaste åren. Om man skulle sätta ihop de här krönikorna till ett Almedalstal så skulle det kunna sammanfattas i några teman.
Frihet och utrikespolitik
”Det är inte mäktiga ord från politiker eller ljudet från skriket, ambulanserna och kraftiga explosioner på (Beiruts) gator jag känner igen som lamslår mig. För mig är det min mammas tårar, här i Sverige, som öppnar ett ärftligt sår jag inte kände till.” Så skrev Simona Mohamsson, vars mamma kommer från Libanon, i sin krönika när israeliska bomber föll över Libanon.
Om man ska ge sig på att tolka en person utifrån de texter hon skrivit så är kanske den meningen nyckeln till hennes drivkraft. Politiken bottnar i hennes familjehistoria, och särskilt intresset för utrikespolitik. I all den svenskhet som pappa Mohamsson skapat genom sitt underbara påhitt att lägga till det svenskaste han kunde hitta – ett -son-namn – till familjens efternamn Muhammed, så nästan överrumplades hans dotter av sina känslor när Libanon bombades.
Betydelsen av utrikespolitiken och av frihet går sedan igen i Simona Mohamssons krönikor.
”Sverige måste i sin utrikespolitik ha demokrati som viktigaste mål. Varje svensk minister, varje politikområde, varje utrikesmyndighet, ska utgå från det som gynnar demokratins utveckling i världen.”, skriver Simona Mohamsson och låter som en klassiskt folkpartistisk liberal. Men också som någon som inte helt kommer överens med regeringens nuvarande biståndspolitik som kraftigt skär ner demokratibiståndet för att prioritera svenska handelsintressen.
Frihet även på nätet
I samma frihetliga anda kommenterar Simona Mohamsson EU:s beslut under kommissionär Ylva Johansson att skanna all kommunikation för att stoppa barnporr, det som av kritikerna kallas Chat Control. Kritiken fokuserar på faran för demokratiaktivister. De kontakter hon själv haft med demokratiaktivister skulle kunna snappas upp av övervakningen. Krönikan visar också att hon har humor och kan vara roligt elak.
”De centrala budskapen i Johanssons Chat Control-kampanj är detsamma som när varje desperat boomer försöker sig på att argumentera sig ur en omöjlig situation: ”låt våra barn vara barn”, ”skydda våra barn” och ”detta är enda skyddet för att rädda våra barn”. Hennes desperata försök får mig att tänka på karaktären Helen Lovejoy i The Simpsons, som är mest känd för sitt återkommande citat “Won’t somebody please think of the children?”.”, skriver hon.
Trots Simona Mohamssons skarpvässade penna så svängde Liberalerna från sitt motstånd och ställde sig istället bakom det reviderade förslaget.
Demokrati och feminism
Det internationella engagemanget lyser också igenom när det kommer till universitetens roll som ”ground zero för många demokratirörelser”. ”Där skapas en bredare världssyn, sammanhang och självförtroende nog att vilja förändra och kräva sin rätt.”, skriver Simona Mohamsson och kopplar ihop internationellt demokratiarbete med sig egen familjs kamp för frihet och för att ge henne möjligheten att studera. Hur detta går ihop med den tidigare liberale utbildningsminstern Mats Perssons jakt på woke-kultur på universiteten är kanske inte helt tydligt.
Feminism och unga tjejers villkor ligger också Simona Mohamsson varmt om hjärtat. Bland annat föreslår hon att svenskarna inspireras av islänningarna och tar till en politisk strejk för jämställdhet. ”Kalla det PK, men den feministiska kampen måste fortsätta.”, skriver hon.
Efter skandaler där anställda på SIS-hem köpt sex av de intagna utnämnde Simona Mohamsson SIS till Sveriges farligaste myndighet. Istället för inlåsning förespråkar hon en norsk modell:
”I Norge, till exempel, har man ersatt ungdomsfängelser och låsta institutioner med öppna institutioner där ungdomarna har tillgång till utbildning, yrkesvägledning och psykologisk hjälp. Detta har visat sig vara en mycket mer effektiv behandlingsmetod än att bara sätta ungdomarna i en låst institution, som här i Sverige.”.
Arbetskraftsinvandring och näringsliv
I en annan krönika försvarar hos arbetskraftsinvandring och menar att Sverige behöver fler – inte färre – arbetskraftsinvandrare.
Vid det här laget frågar sig kanske läsaren vad Simona Mohamsson egentligen har gemensamt med dagens liberala parti. Eller hur äkta hennes nyproducerade försvar av Tidöavtalet är, det sextiosidiga avtal för att jävlas med invandrare som Sverigedemokraterna krävt av regeringen för att låta den sänka skatter.
Men även om hon kanske inte gillar inskränkta rättigheter för invandrare så omfamnar hon den andra sidan av avtalet, den ekonomiska liberalismen.
Simona Mohamsson är det fria näringslivets försvarare. Hon brottas i en krönika med techjättarnas ansvar för att unga kvinnor möts av reklam för botox och skönhetsoperationer, men landar i att skolan och politiken, snarare än näringslivet måste ta ansvar för utvecklingen. ”Kroppen och kapitalet kommer behöva lära sig att leva i symbios.”, skriver hon.
Hon anser också att facket gått vilse i försvar av kollektivavtal på till exempel Tesla, när det enligt hennes mening varit mer effektivt att istället skydda arbetare från skador, som i exemplet med dödsfallen på Northvolt.
Follow the money
Och hon visar upp en realpolitisk sida när hon kritiserar svenska Eu-parlamentariker för att sitta i meningslösa utskott när makten i själva verket ligger i budgetutskottet.
”Se till att få makt över pengarna. Det är inte bara det bästa jämställdhetstipset, utan också ord som väglett mig i tio år av styrelsearbete. Det spelar ingen roll hur bra man argumenterar på möten eller hur flitigt man jobbar i en organisation. Om man inte sitter i det verkställande utskottet eller motsvarande och har makt över hur ekonomin fördelas. Där tas besluten som verkligen påverkar verksamheten.”
Kanske ska vi bedöma Simona Mohamssons kommande period som utbildningsminister – en roll hon ärver efter Johan Pehrson – efter hur mycket resurser hon lyckas styra till högre utbildning? Eller den liberale arbetsmarknadsministern Mats Persson, efter hur mycket pengar till Arbetsförmedlingen som regeringens höstbudget kommer innehålla?
Följer tidigare liberaler
En läsning av Simona Mohamssons krönikor ger också en vibb av en person som kopplar formalism och fyrkantighet till socialism och socialdemokrati.
Det här är ett drag som jag själv kopplar ihop med min pappa. Han får nog sägas ha varit en anhängare av den klassiska göteborgsliberala traditionen. Socialdemokrati såg han i Per Ahlmarks efterföljd som en idétradition som i stort sett kunde göras ansvarig för Stalins utrensningar och skenrättegångarna på 1930-talet. Eller åtminstone kunna förebåda en ny sådan era.
Det här är med andra ord en antiauktoritär, socialliberal tradition som jag har ett lite romantiskt förhållande till och det är väl inte helt en slump att Arbetsvärldens krönikör Birgitta Ohlsson följdes av först Romina Pourmokhtaris och sedan Simona Mohamssons kamp i våra spalter.
Simona Mohamssons plötsliga omfamnande av Tidöavtalet påminner dock om en annan sympatisk liberal: Bengt Westerberg. Han reste sig visserligen ur tevesoffan i en antirasistisk gest. Men valde att hålla för näsan och låta Moderaterna ta hand om kontakterna med Ny Demokrati, 1990-talets rasistiska parti som den borgerliga regeringen lutade sig mot. Förmodligen är det det konststycket som Hisingens tidigare socialnämndsordförande planerar att kopiera när hon nu ska styra Liberalerna över fyraprocentspärren och in i en regering med Sverigedemokraterna.
Kanske krävs det just en oväntad Hisings-liberal för att tvinga ner Liberalerna i den spagat som projektet kräver.