I nästan tio månader har IF Metall stått med sina gula konfliktvästar utanför Tesla runt om i Sverige. Målet är att få ett kollektivavtal på plats. Det är ett ställningskrig mot Elon Musk som inte ens hade kunnat regisserats bättre av Ruben Östlund, i en film med långa scener och en tablåmässig inramning.
Samtidigt har jag undrat var fackrörelsens ställningskrig för arbetaren är.
”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt” sjöng Blå Tåget på 1970-talet, och orden har blivit ett mantra för många som ser med kritiska ögon på maktförhållandena i samhället. Låten beskriver en verklighet där arbetarna får stå tillbaka medan staten och kapitalet gör upp om vinster och makt. Och kanske är det precis den verkligheten vi ser speglas i dagens arbetsmarknad, där fackrörelsen ibland tycks ha tappat bort sitt ursprungliga uppdrag: att skydda arbetarna.
Här är verkligheten lika brutal som Blå Tågets texter – arbetarna betalar priset.
Det senaste årets händelser visar att något är fel i balansen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Tesla-strejken, som IF Metall har drivit, är ett exempel på hur fackföreningarna kämpar för att tvinga fram kollektivavtal. Samtidigt ser vi på andra håll, där kollektivavtal redan finns, att säkerheten på arbetsplatserna brister fatalt. Northvolt har trots sina avtal blivit en symbol för detta, med flera dödsfall på arbetsplatsen. Här är verkligheten lika brutal som Blå Tågets texter – arbetarna betalar priset.
Frågan vi måste ställa är: Var är fackrörelsen när dessa tragedier inträffar? Hur kan det komma sig att arbetsplatser med kollektivavtal ändå är så farliga att människor dör?
Svaret ligger kanske i att fackrörelsen, som en gång var en motkraft till både staten och kapitalet, nu har blivit en del av spelet. De har fastnat i en rutin av förhandlingar och avtalsskrivande, medan deras verkliga uppdrag – att försvara arbetarnas liv och hälsa – ibland hamnar i skymundan.
Kollektivavtal är inte ett självändamål; de är medel för att skydda och förbättra arbetsvillkoren.
Precis som Blå Tåget påpekade, finns det en risk att facket, staten och kapitalet börjar ro åt samma håll, och då är det arbetarna som hamnar i kläm. Kollektivavtal är inte ett självändamål; de är medel för att skydda och förbättra arbetsvillkoren. Om de inte upprätthålls eller om de tillåter osäkra arbetsförhållanden, vad är då poängen?
Fackrörelsen måste återvända till sina rötter. Den måste bli den kraft som ställer sig upp mot både staten och kapitalet när arbetarnas liv är i fara. Dödsfallen på Northvolt borde vara en väckarklocka.
Men ingenting är hugget i sten. Fackrörelsen har fortfarande makten att förändra arbetslivet, att åter bli den starka motkraft som står upp för arbetarnas rättigheter och säkerhet. För att göra det måste de dock våga kritisera både staten, kapitalet och sig själva – och sätta arbetarna först, inte bara på papperet utan i verkligheten.
Kanske är det dags för IF Metall och LO att fokusera mindre på poserande i ett prestigeställningstagande mot Elon Musks ovilja att teckna kollektivavtal, och mer på de arbetsplatser där befintliga avtal inte upprätthålls.