Affischerna inför EU-valet fyller numera varje gathörn. Men bakom löften i olika fonter finns rädslan att svenska politiker fortsatt är för lata för att ta plats där löften blir till verklighet.
Se till att få makt över pengarna. Det är inte bara det bästa jämställdhetstipset, utan också ord som väglett mig i tio år av styrelsearbete. Det spelar ingen roll hur bra man argumenterar på möten eller hur flitigt man jobbar i en organisation. Om man inte sitter i det verkställande utskottet eller motsvarande och har makt över hur ekonomin fördelas. Där tas besluten som verkligen påverkar verksamheten. Det gäller förstås även för en arbetsplats. Ja, i alla lägen.
Jag tänker mycket på det nu i europavalrörelsen. Europaparlamentet är precis som riksdagen uppbyggt av fackutskott som behandlar politiska förslag. Direkt efter valresultatet börjar förhandlingarna om vilket utskott respektive parlamentariker ska placeras i. Det finns många att välja bland. Utrikes-, utvecklings-, transport-, miljö-, jordbruks- och jämställdhetsutskottet är bara några. Det är lätt att tänka att den parlamentariker som profilerar sig i – låt säga – miljöfrågor borde sätta sig i miljöutskottet. Där får man snacka om sitt favoritämne hela dagarna.
Men jag tror att det är ett feltänk. Även om mycket viktiga beslut tas där, så är det i budgetutskottet som budgetprioriteringarna för ens hjärtefråga görs. Om man vill att tillräckligt med pengar ska satsas på miljön, då borde man också vara med och se till att det blir så. Det är kanske inte så sexigt, men det är sant.
Inte en enda svensk parlamentariker finns i budget- eller ekonomiutskottet
Därför förvånade det mig att inte en enda svensk parlamentariker finns i varken budget- eller ekonomiutskottet. Utskottet som behandlar medborgerliga rättigheter – förstås också jätteviktigt – har stor svensk överrepresentation med sex av våra 21 ledamöter. Detta rapporterade Altinget om förra året. Samma tidning har ett kandidattest inför valet i år. På frågan om vilket utskott man helst hamnar i har inte en enda av partiernas översta namn nämnt budgetutskottet ens i en bisats. Detta trots att många partier går till val på att Sverige och svenska intressen ska ta mer plats i EU. Hur man når en sån ambition utan att ha makt över budgetprioriteringar är svårt att förstå.
Om man vill förändra EU så behöver man vara med och prioritera. Budgeten är enorm och hela en tredjedel går till jordbruksstöd – i förlängningen de arga bidragsberoende bönder som vägrar konkurrera på schysta villkor. Man kan tänka sig att det borde ligga i mångas intresse att flytta den prioriteringen till något som är viktigare, som stöd till Ukraina, klimatarbete och forskning till exempel. Särskilt den som inte vill att unionens budget per automatik måste öka varje gång man gör en ny satsning borde känna till vikten av politiska prioriteringar.
Företrädare tar hellre på sig uppdrag där man kan posera i en hjärtefråga, än att göra det tunga bakgrundsjobbet
Det är symptomatiskt för politiken i stort att företrädare hellre tar på sig uppdrag där man kan posera i en hjärtefråga än att göra det tunga bakgrundsjobbet som gör de nya förslagen möjliga att bekosta. Det är också symptomatiskt att inte ens hyfsat liberala kandidater ser till att göra tydligt vad de vill lägga mindre pengar på, för att kunna garantera att något viktigare får kosta mer. Men oavsett om man älskar det socialistiska jordbruksstödet, vill totalkapa den totala EU-budgeten eller kanske mest bara vill prioritera om mellan budgetområderna, så är det i budgetutskottet det sker.
Andra politiker kan skriva hur många debattartiklar de vill eller klaga på EU:s ekonomiska prioriteringar i debatter, men det spelar ingen roll. De är inte där pengarna är. Så när du kollar på vallöften skrivna i olika fonter och undrar vad skillnaden egentligen är, kolla då på vilka rum och förhandlingsbord ansiktena på affischerna vill sätta sig i.
Det är så du vet om ett löfte blir till verklighet.