Eu-kommissionen kommer inte backa eller luckra upp lönetransparensdirektivet, oavsett Sveriges protester. Det meddelar man som svar på en fråga från en belgisk eu-parlamentsledamot.
Sveriges resa från att ha velat implementera direktivet in i minsta detalj till att vägra genomföra det är häpnadsväckande.
Det är sannolikt enda gången Sverige sparkar bakut mot EU på det här sättet. Då gäller det alltså svenskt motstånd mot jämställdhetslagstiftning – traditionellt Sveriges främsta paradgren.
Schizofren politik
Arbetsvärlden har försökt reda ut hur den här omvända resan från jämställdhetsparadis till bråkstake gick till. Teorierna handlar om att jämställdhetsminister Nina Larsson (L) backade för näringslivets krav, att lagstiftningsprocessen var inkompetent eller att man vek sig för SD. Det ligger säkert sanning i alla förklaringar.
Men det är svårt att inte se det här debaclet i ljuset av ett liberalt parti i upplösning. Hur ska man annars tolka Simona Mohamssons utspel om att Sverige behöver fler vackra skolor (i en tid när befolkningsminskningen tvingar skolor att stänga) och fler miljardärer (när västerländsk demokrati är nära att kollapsa under trycket av tech bros politiska kampanjer). Arbetsmarknadsminister Johan Britz driver kampanj för att både tillåta försäljning av alkohol i butiker och samtidigt ha kvar Systembolaget, men med söndagsöppet.
Försöker partiet nå väljargrupperna clowner och miljardärer?
Precis som i jämställdhetsfrågan tycks det politiska trycket mot ett alltmer schizofrent Liberalerna komma i jämna skurar från näringslivet och SD. SD och KD sätter tryck i liberalernas paradfråga pappamånader, med krav på att helt skrota dem. I skolpolitiken går partiets politik under flagg av att förbjuda vinstutdelningar, men i praktiken skyddar man etablerade skolkoncerner från konkurrens och låser in deras vinster.
I jobbpolitiken inledde man mandatperioden med att kraftigt sänka antalet utbildningsplatser för arbetslösa, eftersom problemet var att arbetslösa var för lata, tills man insåg vad man gjort och försökte rätta till det. Sen kom istället regeringens drakoniska nedskärningar i ersättningssystemen för att ändå försöka sänka lägstalöner och hjälpa företag på traven med lönsamheten. Under L-parollen att ”bidragsberoende är farligt”, det vill säga arbetslösa är lata.
Jämställdhetsminister Nina Larssons lagförslag om lönetransparensdirektivet andades en schizofren mix av överimplementering och samtidigt en ryggradslöshet inför näringslivet. Löneskillnader skulle mätas på ett fullständigt prilligt sätt – för att man bokstavstolkade kommissionen. Samtidigt skulle små bolag slippa det svenska kravet på skriftliga lönekartläggningar – något som gick emot EU:s krav i direktivet om att länderna inte fick ta det till intäkt för att försämra jämställdheten. Sen drogs allt tillbaka, och EU var dumma som ville belasta svenska företag med kostnader.
Tillbaka till utredningsförslaget
Det hela är en soppa av inkompetens och ryggradslöshet som kokade över när alla inblandade började rasa över lagförslagets teknikaliteter. ”Man säger en sak före valet, sen säger man en sak som näringslivet säger också efter valet”, för att parafrasera en tidigare liberal partiledare.
Och hela tiden fanns ett svenskt lagom-förslag i bakgrunden. En utredning som tolkat kommissionens krav utifrån svenska förutsättningar och som alla var okej med.
Först stökade Liberalerna till processen. Men sedan EU-kommissionen nu släckt hoppet om omförhandling, återstår nu troligen bara att gå tillbaka till utredningens förslag och implementera det. Det mesta pekar mot att det inte blir en liberal jämställdhetsminister som behöver göra det.
