Var det med Maud Olofssons badtunna det började? Det var 2004, socialdemokraterna hade vunnit tre val i rad. Vad man än tyckte om statsminister Göran Persson, kunde ingen tvivla på att han kunde regera. De borgerliga däremot – under sex år mellan 1976 och 1982 hade de kraschat sin egen regering tre gånger.
Bildtregeringen 1991-94 höll visserligen mandatperioden ut, men centerledaren Olof Johansson hoppade av i protest mot Öresundsbron. Så frågetecknen om de borgerligas samarbetsförmåga var inte BARA sossespinn.
Enskilda partiers hjärtefrågor fick komma i andra hand. Och det gick ju vägen.
Här kom badtunnan in. Fyra partiledare som umgicks i badkläder på landet i Norrland, det signalerade god stämning, sammanhållning och ett gemensamt politiskt program. Enskilda partiers hjärtefrågor fick komma i andra hand. Och det gick ju vägen. Alliansen som bildades där och då vann valet 2006, höll ihop åtta år, och kunde i stället tracka sossarna för deras svårigheter med trilskande samarbetspartier.
Sedan dess har väldigt mycket hänt i svensk politik. För enkelhets skull kan det sammanfattas som ”SD”. Men fokuset på vem som badar med vem, snarare än vad enskilda partier egentligen vill, är kvar. Sedan alliansens tunnbad har blivit något som hålls emot partier, att de driver sin egen politik.
Så när Anna-Karin Hatt som ny centerledare exempelvis talar sig varm för det egna partiets skolpolitik – då blir det en nyhet: ”hur ska nu Magdalena Andersson kunna få ihop sitt lag?” Och så lär det fortsätta fram till valet: så fort ett parti lägger fram ett eget förslag, kommer det att mätas mot de tilltänkta koalitionspartnernas förslag.
Det här verkar vara något typiskt svenskt. Få tyskar tycker nog det är konstigt att CDU vill driva kristdemokratisk och SPD socialdemokratisk politik, även när de är i koalition. Och få finländare förväntar sig annat än att Svenska folkpartiet (89% väljarstöd i KAJ:s hemkommun Vörå, alltid med i regeringen) kommer att arbeta för svenska språkets ställning i Finland.
En obekräftad hypotes om varför det blivit så här i Sverige är att här fattar regeringen beslut kollektivt – till skillnad från andra länder, där ministrar fattar beslut inom sitt område. Det är kanske lättare att hantera motstridiga idéer inom en regering, om alla har egna ansvarsområden som de beslutar om, än om det är som i Sverige att alla partier i regeringen bokstavligen måste skriva under på allt. (Obekräftad, för att jag har testat tanken på personer som borde veta och mötts ett ansiktsuttryck som antingen kan betyda ”hur kan jag ha missat det här geniala?!” eller ”varför ska alla galningar alltid dras till just mig?”).
Miljöministern sköter en politik som ökar, i stället för minskar koldioxidutsläppen.
Det är svårt att inte nämna liberalerna i en sådan här diskussion om politisk självutplåning (trots att jag egentligen bara vill säga snälla saker om dem, sedan de valt en krönikör från Arbetsvärlden till partiledare). I Tidösamarbetet har de inte fått igenom en enda egen punkt i profilfrågan skolan, inte ens enligt DN:s liberala ledarsida.
Miljöministern sköter en politik som ökar, i stället för minskar koldioxidutsläppen. Och nya partiledaren själv gick med i partiet för att bekämpa SD – samma parti vars politik hon nu som Tidöminister kommer vara med och genomföra.
Frågan är faktiskt om inte Liberalerna fick igenom mer av sin egen politik under Januariavtalet med socialdemokratiska ministrar, än de får med egna ministrar under Tidöavtalet. I så fall har vi fått vi få ett system där partier antingen kan få igenom sin politik, eller får sitta i regering. Hur ska man rösta på den politik man vill ha i ett sådant system? Och inte minst, hur ska man rösta bort sådan politik som inte fungerar?
Det är svårt att se vägen ut ur det här, som konflikterna i svensk politik ser ut just nu. Men det GÅR faktiskt att tänka sig ett parlament där alla riksdagspartierna kompromissar fram politik i sakfrågor. I stället för som nu, att hela det politiska programmet för en mandatperiod spikas i en badtunna med bara några av partiledarna.
Nu är du nog förresten trött på tjatet om badtunnan, för den är ju faktiskt en myt. Precis som Nikita Chrusjtjovs sko i FN:s generalförsamling, så är mitt och andras bildminne av Maud och Fredrik i tunnan falskt. Även om partiledarna verkligen ville signalera laganda, gick tydligen gränsen vid att visa sig i badbyxor tillsammans.
Men desto större skäl då att också avskaffa det politiska spelets metaforiska badtunnor.