I SVT:s nya serie ”Kaeli dejtar” utforskar Tiktokaren Kaeli Abdi hur hon kan bli en lyxig fotbollsfru. Underhållande nog fångar Kaelia samtiden i ett av sina upprepade krav: hon vill dejta någon som väldigt sällan kommer att vara hemma. Jag känner igen mig i hennes krav, vi tillhör ju generationen ”jag behöver mitt space”. Men att samma generation verkar totalt ovillig att ha samma ”jag behöver mitt space”-krav på sin digitala integritet gör mig galen.
I veckan röstar EU-parlamentet om det kritiserade förslaget från den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson, Chat Control 2.0.
I Internetstiftelsens årliga undersökning ”Svenskarna och Internet 2023” anser majoriteten av svenskarna att brottsbekämpande åtgärder på nätet är viktigare än att skydda medborgarnas personliga integritet. Rimligt kan man tycka, har man rent mjöl i påsen ska man väl inte behöva oroa sig.
Men även om vi godtroget inte är oroliga över vår integritet borde vi vara oroliga för de praktiska konsekvenserna. Kan våra halvnakna semesterbilder och bebisbilder i familjechatten leda till att vi utreds för pedofili?
Vi verkar ha högre krav på vårt dejtingliv än på vår digitala integritet.
Men framförallt, vad händer om alla krypterade meddelanden som är en förutsättning för att exempelvis meningsmotståndare, frihetskämpar och journalisters källor ska kunna kommunicera riskfritt inte längre existerar?
Vi har haft kontakt i flera månader genom en krypterad app. Länkar, bilder och uppdateringar från demokratirörelsen. Ibland har jag försökt fråga hur han mår. Sällan får jag svar på den frågan. I stället skickar han en ny länk han tycker att jag borde läsa.
Så länge han och andra aktivister är i kontakt med mig så är de i fara. Av rädsla för att riskera sin egen eller sin familjs liv hade samtalen aldrig kunnat äga rum, om det inte vore för det starka skyddet för integriteten som möjliggörs av krypterade meddelanden.
Krypterad kommunikation utgör en global fristad för den demokratiska rörelsens dissidenter och frihetskämpar. Den riskerar att sluta existera om Europa istället blir världens mest omfattande massövervakningsunion.
Deras berättelser som jag under de senaste åren har publicerat under pseudonymer hade aldrig kunnat läsas utan oro för att riskera fängelsestraff om det inte vore för det integritetsskydd med kryptering vi har idag.
Won’t somebody please think of the children?
Helt utan vidare reflektion har den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson jämfört sitt lagförslaget med en ”digital knarkhund”. De centrala budskapen i Johanssons chat control-kampanj är detsamma som när varje desperat boomer försöker sig på att argumentera sig ur en omöjlig situation: ”låt våra barn vara barn”, ”skydda våra barn” och ”detta är enda skyddet för att rädda våra barn”. Hennes desperata försök får mig att tänka på karaktären Helen Lovejoy i The Simpsons, som är mest känd för sitt återkommande citat “Won’t somebody please think of the children?”.
Åsikten ”tänk på barnen” verkar trumfa allt annat och om man sätter sig emot blir man anklagad för att vurma för pedofili. Detta har lett till att integritet verkar vara ett lyxproblem för några få att slåss för.
För i ärlighetens namn är det inte Ylva Johansson jag är mest arg på, utan det är dig. Vi verkar ha högre krav på vårt dejtingliv än på vår digitala integritet.