Idag har var och varannan människa en NPF-diagnos, som adhd eller autism. Vi pratar ofta om detta som en utmaning som måste ”hanteras”. Men sanningen är att den offentliga sektorn aldrig har behövt dessa raka och logiska tänkare mer än nu. De är medarbetarna som ser mönster i bruset, som har ett outtröttligt driv och som faktiskt förstår de komplexa systemen bakom fasaden.
Ändå har vi skapat en arbetsplatskultur som fungerar som ett perfekt filter för att sortera bort exakt denna kompetens.
NPF döms ut som ”samarbetssvårigheter”
I dagens arbetsliv mäts du sällan på vad du faktiskt levererar. Du mäts på ”kulturmatchning”.
Du ska älska aktivitetsbaserade kontorslandskap, du ska nätverka obesvärat och du ska framför allt aldrig förstöra stämningen.
Personer med NPF saknar ofta den inbyggda sociala spärr som får folk att tiga när kejsaren är naken. Där andra nickar medhållande till en ologisk strategi för att skydda chefens prestige, räcker den NPF-starka medarbetaren upp handen och påpekar sakligt att ekvationen inte går ihop. De drivs av fakta, logik och ett genuint engagemang för uppdraget.
Men i en organisation som präglas av tystnadskultur är denna immunitet mot grupptänkande livsfarlig. Det kallas inte längre ”professionell integritet”. Det omformuleras snabbt av ledningen till ”samarbetssvårigheter”.
Utrensningmaskinen drar igång
När ledningen får sin illusion spräckt av någon som pekar på verkligheten uppstår panik, och den stora byråkratiska utrensningsmaskinen dras igång. Genom dyra utköp, krystade uppsägningar och fiktiva omorganisationer raderas den obekväma kompetensen skoningslöst ut.
Det handlar inte bara om dåligt ledarskap – det är en systematisk diskriminering som bryter mot lagen, men som maskeras som ”arbetsmiljöåtgärder” och ”effektivisering”.
Du får vara vem du vill, men nåde dig om du ber om att få stänga en dörr om dig för att kunna fokusera
Detta avslöjar det ultimata hyckleriet i det offentligas prat om mångfald. Mångfald idag betyder att alla får ha vilken bakgrund som helst – så länge de bete sig och tänker exakt likadant. Du får vara vem du vill, men nåde dig om du ber om att få stänga en dörr om dig för att kunna fokusera.
Det öppna kontorslandskapet är inte längre en plats för prestation, det är en scen för social teater. Och de som inte vill spela med, de som bara vill göra sitt faktiska jobb, de städas undan.
Vägrar le synkroniserat på möten
Sveriges arbetsmarknad står inför ett val. Vi kan fortsätta betrakta kognitiv mångfald som ett störningsmoment och skicka skattebetalarnas pengar i sjön för att bli av med människor som vägrar le synkroniserat på möten.
Eller så kan vi växa upp. En fungerande välfärd är en samhällsfunktion som kräver logik, fokus och medarbetare som vågar säga sanningen.
