Knappt har vi släppt obehaget av att Stockholms landshövding Anna Kinberg Batra ger välbetalda jobb åt kompisar utan relevant konkurrens, så slår civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin till och samtalar med Energimyndighetens gd för att ”informera sig” om hur de kan ha en klimataktivist anställd som gassamordnare. Detta efter att en Timbroanställd slagit larm till Fokus och SvD:s ledarsida engagerat sig i fallet.
Med klimataktivist åsyftas här en medlem i gruppen Rebellmammorna – kvinnor som av oro för sina barns framtid anordnar sit-ins för klimatet där de sjunger sånger och stickar. Den typen av politiskt engagemang kvalificerar uppenbarligen för att man ska anses ha dubbla agendor på Energimyndigheten. Men så har ju också Ulf Kristersson klargjort på sociala medier att systerorganisationen Extinction Rebellion utgör ett ”säkerhetshot”. Energimyndigheten verkar ha lyssnat.
Det här är inte de enda exemplen på hur det blir allt kortare mellan de styrandes vilja och hur det faktiskt går till ute på myndigheterna. Som Arbetsvärlden kunde avslöja häromdagen blir det allt vanligare att regeringen ger utredningar i uppdrag att föreslå nya lagar, även om utredningens slutsatser skulle avråda från dem.Handlar det om Sverigedemokraternas gamla kritik om ”myndighetsaktivister”?
Det handlar om formuleringen ”Det befintliga uppdraget ska därför ändras på så sätt att utredaren, oavsett ställningstagande i sak, ska lämna förslag på en reglering som…”. En formulering som fyrdubblades och dök upp i hela tolv utredningsdirektiv förra året.
Samtidigt kortas remisstiderna på flera statliga utredningar och ger därmed civilsamhället minskade chanser till inflytande.
På Arbetsvärlden har vi också blivit uppmärksammade på att myndigheter med tuffa sparkrav istället får resurser till tidsbegränsade projekt. Projekt vars uppdrag tydligare kan styras från politiskt håll.
Ytterligare ett exempel på politisk klåfingrighet är Tidölönerna, där regeringskansliet särskilt ville gynna dem som arbetade med de sakfrågor som prioriterades i Tidöavtalet. Ett experiment som tack och lov misslyckades.
Även beslutet att korta mandatperioden för styrelseledamöterna i svenska lärosäten, så att regeringen oftare kan byta ut dem, har kritiserats för att öka den politiska styrningen.
Vad beror den här politiska klåfingrigheten på?
Många tänker säkert intuitivt att några Sverigedemokratiska tjänstemän legat på i fråga om till exempel Tidölönerna. Men det är dags att fråga sig hur regeringen egentligen ser på statsapparatens oberoende. Handlar det om Sverigedemokraternas gamla kritik om ”myndighetsaktivister” och att den övertagits av regeringspartierna? Eller är det bara bekvämt att detaljstyra myndigheter med kortare tyglar än de gamla regleringsbreven ger?
Till den här utvecklingen kommer angreppen på folkhögskolorna och studieförbunden som nu planerar för kraftiga neddragningar. Och omläggningen av biståndspolitiken för att minska civilsamhällsorganisationers, som Rädda barnen, Röda korset, Diakonia och Civil Rights Defenders, inflytande och ta ett starkare grepp om styrningen av biståndsmedel.
Den sammantagna bilden är att myndigheter och utredningsväsendet styrs hårdare av regeringen samtidigt som civilsamhället utarmas. Det är bilden av en försvagad demokrati.