Erik Bengtsson har forskat om industrimärkets förhistoria och menar att industrin tidigare hade en mer ”naturlig roll” i svensk ekonomi, men på senare tid har frågan om industrin verkligen ska leda lönebildningen ställts allt mer på sin spets.
– Det fanns en motsvarighet till märket sedan 1950-talet och diskussionen om behovet av ett märke har hållit på sedan 1930-talet. Men det har alltid varit kontroversiellt. De senaste fem till tio åren har kritiken intensifierats, där framför allt de kvinnobetonade förbunden fått ett genomslag, säger Erik Bengtsson till Arbetsvärlden.
Läs mer: Sineva Ribeiro: ”Industrimärket är ett glastak”
Industriavtalet undertecknades första gången den 18 mars 1997. Bakgrunden var att regeringen uppmanat arbetsmarknadens parter att hitta nya sätt att utforma lönesättningen. Avtalsrörelsen 1995 hade blottat svagheten med det oordnade system som rådde och man fruktade att det slog mot konkurrenskraften.
”Man tittade på varandra och tävlade i vem som kunde få mest löneökningar.”
– På ett sätt är det ett ordning-och-reda-argument. Mycket grundat i vad som hände på 1980-talet när lönebildningen hade brutit ihop 1982–1983. Man tittade på varandra och tävlade i vem som kunde få mest löneökningar, vilket ledde till inflation, säger Erik Bengtsson.
Systemet ”riggades” med jämförelser mellan grupper
Lönebildningen innan det formella industrimärket kom på plats hade svagheten att alla ville ha mer i löneökning än ”grannen”.
– Man säkrade sig genom att rigga upp ett helt system med jämförelser i lönebildningen där alla försökte få lite mer än andra. Men det fungerar ju inte, alla kan inte få mer. När man inte accepterade det blev det att man började buda över varandra. Man kan debattera hur mycket av inflationen på 1980-talet som berodde på lönebildningen men den hade betydelse, säger Erik Bengtsson, och fortsätter:
– Med märket kan inte lönetävlingsspiralen uppstå. Det handlar om att stänga av undantag och skapa en homogen norm för att lönebildningen ska bli förutsägbar och ordnad.
Man vänder sig ju mot just det i dag, att man vill ha möjlighet att gå förbi märket?
– Det som är så intressant för hela idén med märket är att det inte ska finnas undantag, men kvinnorna vill ha mer för att nå jämställda löner. Det är två goda principer som krockar med varandra, säger Erik Bengtsson.
Han ser också att angreppen på märket skärps.
– Kritiken har radikaliserats de senaste två åren men fortfarande finns inget tydligt alternativ. Om vi inte hade märket, hur hade lönebildningen fungerat då? De som av jämställdhetspolitiska skäl vill minska löneskillnaderna har varit tvungna att jobba inom märket och försökt rucka på den principen. Det är en dragkamp som kommer fortsätta. De feministiska, jämställdhetspolitiska anspråken kommer inte försvinna, säger Erik Bengtsson.
”Kritiken har radikaliserats de senaste två åren men fortfarande finns inget tydligt alternativ.”
Han pekar ut två stora kritikområden de senaste 20 åren: dels den feministiska, och dels kritik från en del förbund som menar att märket leder till löneökningar som gynnar arbetsgivarna på löntagarnas bekostnad. Den senare kritiken har dock inte fått samma genomslag.
Läs mer: Lars Calmfors ser faror med allt striktare märke
– Det som har hänt är att många har börjat gå förbi märket genom att ha sifferlösa avtal, då blir märket i praktiken meningslöst. Om 100 000-tals tjänstemän i offentlig sektor går runt märket finns det inte längre.
Hur ser märkets framtid ut?
– Breddningen av normberäkningen tror jag kommer ske någon gång under de närmaste fem åren. Jag tror det kommer bli en form av ”industri plus”. Industrin kommer inte knuffas ut men det blir en bredare beräkning, säger Erik Bengtsson.
Tror att kritikerna skulle bli besvikna
Cecilia Fahlberg Pihlgren.
Foto: Pontus Lundahl / TT
Cecilia Fahlberg Pihlgren, tidigare ordförande för Unionen åren 2008–2015, hör till de som förvarar industrimärket. Till skillnad från Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro tycker hon inte det är problematiskt att industrin sätter märket för lönebildningen.
– Nej, tvärtom. Det industriavtalet har gett som är ganska unikt är reallöneökningar för alla grupper på arbetsmarknaden. Det finns en solidaritet i det, att även svaga grupper som inte har marknadskrafterna bakom sig också lyfts, säger Cecilia Fahlberg Pihlgren till Arbetsvärlden, och fortsätter:
– Det måste man väga mot hur det skulle se ut annars, och då måste man titta utanför Sveriges gränser. Hur ser det ut i offentlig sektor och servicesektorer ute i Europa? frågar hon retoriskt.
Och hon ger själv svaret:
– Där ser man att det inte är de här sektorerna som får de höga löneökningarna utan tvärtom kanske man inte får några ökningar alls. Det är den stora skillnaden.
Hon påpekar att man inte kan ta för givet en jämn löneökningstakt över hela arbetsmarknaden samtidigt som vissa ska få en högre löneökning. Arbetsgivare skulle då kunna vilja ge andra grupper en lägre löneökning, varnar Cecilia Fahlberg Pihlgren.
Är det inte problematiskt att löneökningstakten är knuten till en mansdominerad sektor som industrin?
– Nej, jag håller inte med om det. Unionen som jag var ordförande för tidigare är nu Sveriges största förbund i hela privata sektorn och innehåller medlemsgrupper från lägre upp till högre löneökning.
Hon tycker man ska ställa sig frågan: Vad är det den exporterande sektorn klarar av att bära? Visserligen tror hon att fler branscher utöver industrin skulle kunna inkluderas i den ”bärande” kategorin.
– Det är en fråga som jag drev mycket under mina år. Det finns många branscher som är konkurrensutsatta i dag som inte är industrin, men dit har man inte kommit. Men resultatet skulle inte bli annorlunda, säger Cecilia Fahlberg Pihlgren.
Viktigt att analysera märkets effekter
Det är viktigt, menar hon, att kritikerna stannar upp och funderar på vad märket faktiskt ger innan man ifrågasätter det.
– De måste verkligen analysera frågan: missgynnas vi av märket eller inte? Där tror ju jag att de gynnas av märket, därför att man inte har samma marknadskrafter i ryggen, säger Cecilia Fahlberg Pihlgren.
Frågor om värderingar av yrken och hur man ska lösa rekryteringsproblemen i offentlig sektor är någonting som hon vill att man hittar andra lösningar på än att ändra märket.
”De här spänningarna har funnits under hela min period under mina avtalsförhandlingar och de har accelererat.”
Men också hon ser dock att märket har blivit allt mer ifrågasatt vilket gör att hon inte vågar räkna med att det finns kvar i 20 år till.
– Jag skulle hoppas på det, men jag är inte säker. De här spänningarna har funnits under hela min period under mina avtalsförhandlingar och de har accelererat, säger Cecilia Fahlberg Pihlgren.