Går man tillbaka till 2007 så ser man att industrimärket följs allt striktare när det kommer till de avtalade löneökningarna, såväl bland arbetare som tjänstemän. Det visar Arbetsmarknadsekonomiska rådets rapport Tudelningar på arbetsmarknaden.
Trenden är tydlig: märket har blivit mer styrande genom åren.
– Tittar man på spridningen i avtalade löneökningar mellan olika sektorer så har den gradvis blivit allt mindre under de senaste tio åren, säger Lars Calmfors, ordförande i det av Svenskt Näringsliv finansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet.
”Det är en slående kontrast mot tidigare.”
Under tiden som industriavtalet funnits har arbetstagare i Sverige upplevt reallöneökningar på 60 procent – enligt Medlingsinstitutets siffror – och märket har också bidragit med stabilitet i lönebildningen.
Lars Calmfors. Foto: Henrik Montgomery/SCANPIX
– Man kan jämföra 1980-talet och början av 1990-talet med perioden sedan industriavtalet kom till. Vi har inte haft några makroekonomiska störningar från lönebildningen under de senaste tjugo åren. Det är en slående kontrast mot tidigare, säger Lars Calmfors.
Det betyder inte att industrimärket är utan kritiker. På senare tid har flera förbund, däribland Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro, riktat hård kritik mot vad man ser som en snedvridning i löneutvecklingen, till männens fördel, till följd av att den mansdominerade industrin får sätta normen.
– En svaghet har varit att det har varit svårt att åstadkomma relativlöneförändringar. Man luckrade upp det lite med extra lönelyft över märket för undersköterskorna, säger Lars Calmfors.
Förra året slöt fackförbundet Kommunal ett treårigt avtal med SKL som innebar att undersköterskor skulle få 500 kronor extra i plånboken utöver märket 2016, 180 kronor extra 2017 och 150 kronor extra 2018.
Och med lärarlönelyftet gick staten in och höjde lärarlönerna vilket innebar statlig inblandning i lönebildningen.
Lönerna i offentlig sektor kan behöva höjas
Lars Calmfors påpekar att andra sektorer än industrin har marknadskrafterna i ryggen.
– Mer hemmamarknadsbetonade sektorer, alltså byggsektor, privat tjänstesektor och offentlig sektor har mycket större brist på arbetskraft än industrin. Vi tror att det kommer gälla även mer långsiktigt, säger Lars Calmfors.
”Det blir som om man lägger ett planekonomiskt inslag i ekonomin med priskontroller.”
Om industrin inte släpper förbi sektorer som har bättre lönebetalningsförmåga ser han två möjliga scenarion.
– Det ena scenariot är att ett lågt industrimärke skulle kunna fungera och vara bra för sysselsättningen i hela ekonomin. Om inte lönerna stiger för mycket kan det bli en kraftigt ökad efterfrågan i hemmamarknadssektorerna, säger Lars Calmfors.
Industriavtalet kom till efter att regeringen uppmanat arbetsmarknadens parter att ta fram nya arbetsformer. Regeringen ville säkerställa att löneökningarna skulle ligga på samma nivå som genomsnittet i EU. Man ansåg att avtalsrörelsen 1995 hade resulterat i löneökningar som försvagade konkurrensen. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 1 juni 1996 bjöd sex LO förbund tillsammans med TCO-förbundet SIF och Saco-förbundet CF in arbetsgivarsidan till förhandlingar. Arbetsgivarsidan svarade i en ny debattartikel i augusti. Den 18 mars 1997 undertecknades det färdiga industriavtalet. Det ledde till att förhandlingarna om nya kollektivavtal blev mer reglerade än tidigare, bland annat genom att industriavtalet satte normen för löneökningarna, det så kallade ”märket”.
Fakta: Industriavtalet 20 år
Men det bygger enligt honom på att man lyckas ta vara på det potentiella utbud av arbetskraft som Sverige har fått till följd av den stora invandringen.
Dyrt att misslyckas
Det andra scenariot, att man misslyckas med etableringen av utrikes födda på arbetsmarknaden, kan i stället leda till en kronisk arbetskraftsbrist i flera sektorer.
– Det blir som om man lägger ett planekonomiskt inslag i ekonomin med priskontroller. Man förhindrar marknadskrafterna från att slå igenom. I ett sådant läge måste arbetskraft flyttas från industrin till övriga sektorer om andra sektorer ska få sin arbetskraftsefterfrågan tillgodosedd, säger Lars Calmfors.
Vid scenario två varnar han för att det finns en stor fara i att fortsätta försvara industrimärket som det ser ut i dag. Man skulle tvingas ta större hänsyn till andra sektorer för att samordningen inte skulle spricka helt.
Hur skulle man i praktiken förändra märket?
– En möjlighet i en långvarig situation då andra sektorer går bättre än industrin är att den accepterar ett märke för alla sektorer som ligger över utrymmet i industrin. Man kan också tänka sig ett märke som blir mindre bindande och tillåter andra att lägga sig på andra nivåer, säger Lars Calmfors.
I så fall skulle industrin fortfarande sluta de första avtalen och styra de ”genomsnittliga” löneökningarna i ekonomin. Samtidigt skulle lönerna bli mer jämställda. Marknadskrafterna och jämställdhetstänkande drar nämligen åt samma håll nu, enligt Lars Calmfors.
– Det skulle också hjälpa de kvinnodominerade branscherna därför att de har marknadskrafterna i ryggen nu i väldigt hög grad. Undersköterskorna hade det redan i förra avtalsrörelsen och bristen på dem är ännu större i dag. Vi har också en stor brist på sjuksköterskor och lärare som också är kvinnodominerade yrken, säger Lars Calmfors.
Är det avgörande att just industrin sätter märket?
– Det finns argument för att industrin har särskilda incitament till återhållsamhet i lönebildningen. För höga löneökningar i den internationellt konkurrensutsatta sektorn slår direkt mot sysselsättning och vinster när konkurrenskraften urholkas. Slår dessutom Riksbanken till med räntehöjningar vid höga löneökningar straffas sektorn dubbelt. Då har den särskilda skäl att hålla tillbaka, säger Lars Calmfors.
”Det är svårt att se att de nödvändiga strukturerna för sådana rationella överväganden finns på andra håll i ekonomin.”
Men, menar han, följer man ”mer sofistikerade teoretiska överväganden” är det inte självklart att det måste vara bättre för sysselsättningen att just den internationellt konkurrensutsatta sektorn, industrin, sätter märket. Däremot talar en lång tradition av att göra ”rationella överväganden” om konsekvenserna av olika höga löneökningar bland parterna i industrin för att den skulle förbli löneledande.
– Det är svårt att se att de nödvändiga strukturerna för sådana rationella överväganden finns på andra håll i ekonomin. Men märkessättningen kan behöva göras mindre stelbent och ta större hänsyn till situationen i resten av ekonomin, säger Lars Calmfors.