Det kom som en chock för många när den ultraliberale ekonomen Javier Milei samlade flest röster i det argentinska primärvalet i augusti. Han lämnade både kandidaten från den peronistiska (center-vänster) regeringsalliansen och den traditionella högern bakom sig med 32 procent av rösterna. Milei har kallat sig anarkokapitalist, vill avskaffa centralbanken och den nationella valutan, och lägga ned rader av myndigheter och institutioner.
Han är så marknadsliberal att till och med finansmarknaden skrämdes; växelkursen föll med 30 procent efter primärvalsresultatet. Skulle resultatet stå sig i de allmänna valen den 22 oktober, vilket inte är helt otroligt, vore det med stor marginal den största framgången någonstans i världen för en så ultraliberal politiker.
Cykelbud för Milei
Särskilt bekymmersamt för fackföreningsrörelsen är att Milei skördade en hel del röster i arbetarklassförorter. Argentinas ekonomiska situation är en uppenbar orsak – vilken regering som helst skulle ha svårt att bli återvald med över hundra procents inflation. Och eftersom den ekonomiska kräftgången började under den traditionella högerns tidigare regering, har det öppnat fältet för ett radikalare alternativ.
Men en mer specifik förklaring kunde man få en glimt av i september, när Ramiro Marra, Mileis kandidat till borgmästare i Buenos Aires, höll valmöte tillsammans med ett 20-tal ”Rappi-bud för Milei”, med sina cyklar och karaktäristiska budvästar. Mileis kampanj hade dessförinnan mycket aktivt rekryterat app-arbetare, med uppmaningar att de skulle klistra valpropaganda på sina ryggsäckar och distribuera flygblad.
Paradoxalt nog är det just deras otrygghet som gjort dem mottagliga för Mileis budskap, menar sociologen Pablo Semán i en artikel i tidningen Pagina 12.
Halva befolkningen saknar fast anställning
”Uber-generationen” upplever att de inte har något att förlora. Mileis starkaste stöd hittas i en grupp som sträcker sig från samhällets mest marginaliserade till små- och egenföretagare som med marginal platsar i medelklassen men som förenas av en sak – de saknar en fast, vit anställning, något som gäller runt hälften av befolkningen.
Vissa familjer har sett fyra generationer utan fast arbete.
− Allt sedan militärdiktaturen, och accelererat under 90-talet, har tryggheten på arbetsmarknaden nedmonterats och ingen regering har helt återställt den. Vissa familjer har sett fyra generationer utan fast arbete. Just deras marginalisering har fått dem att köpa diskursen om ”meritokrati” och individuell frihet, att de ”bara har sig själva att lita till”, säger Hugo Godoy, ordförande i CTA, en av landets fackliga centralorganisationer, till Arbetsvärlden.
I den ultraliberala retoriken blir fast anställda med kollektivavtal, speciellt de inom offentlig sektor, en del av vad Milei kallar den ”priviligierade kasten” i samhället, tillsammans med politikerna. Hans politiska program inkluderar således att avskaffa avgångsvederlag, stoppa att fackföreningsavgiften dras från lönen (en liknande åtgärd i Brasilien under högerpresidenten Temer ledde till ett drastiskt fall i fackens inkomster) och eliminera straffavgifter för arbetsgivare med svartanställda.
Uberisering oundviklig
Mileis viktigaste arbetsmarknadspolitiska rådgivare Miguel Angel Punte har talat om att ”uberiseringen av arbetsmarknaden är oundviklig”. Något som fått såväl motorcykelbudens fack, en organisation som bildats under senaste årtiondet bland app-arbetare, som centralorganisationen CTA att reagera.
− Mileis budskap är ännu ett sätt att ställa fattiga mot fattiga. Vi tror istället att lösningen på marginalisering ligger bland annat i en basinkomst. Vi kämpar för att sprida andra värderingar i ”uber-generationen”, baserade på gemenskap och solidaritet, säger Hugo Godoy på centralorganisationen CTA.