Mbl är en förkortning för något som både kallas ”ett av fackens viktigaste verktyg” och ”tuta och kör”, men som egentligen heter ”medbestämmandelagen”. Båda beskrivningarna stämmer, men är kanske inte helt rättvisa.
Lagen ger ramverket för hur den svenska modellen ska fungera på en arbetsplats. Den ger formen för fackens förhandlingsrätt och för arbetsgivarnas skyldighet att förhandla. Det kan gälla förhandling kring viktiga förändringar som gäller alla, som omorganiseringar. Men det kan också gälla förändringar för enskilda som varningar, eller uppsägning. Den gäller både för fack med och utan kollektivavtal. Men det fack som har avtal har betydligt mer långtgående teoretiskt inflytande över situationen på jobbet, medan avtalslösas rätt mer gäller individuella ärenden.
Om en arbetsgivare bryter mot lagen kan facket få skadestånd om arbetsgivaren håller med eller Arbetsdomstolen ger det rätt.
Men det finns en elefant i förhandlingsrummet – arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet som slagits fast i Saltsjöbadsavtalet. Denna elefant är det som gör att även om facket protesterar i en mbl-förhandling, behöver det inte innebära att arbetsgivaren automatiskt bryter mot någon lag om det impopulära beslutet ändå genomförs.
Den aspekten fick lagen att, redan när den kom till på 1970-talet, få öknamnet ”tuta och kör”. Det vill säga att innan chefen kör över facket måste denna först upplysa om det
Ps. Hur i helskotta ska man skriva? Mbl, MBL, mbl? Svaret är otillfredsställande nog som många språkregler – de är alla ok. Den i mediasammanhang språkligt tongivande nyhetsbyrån TT:s rekommendation är att skriva det med gemener, det vill säga ”mbl”. Detta trots att det generella rådet är att skriva andra lagförkortningar med kapitäler, som LVU och LOB.