Med Tidösamarbetet och det aviserade paradigmskiftet har regeringen klargjort att det finns en ny sheriff i stan. Mycket av politiken kommer av en tuff ekonomisk situation och ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge, men grundackordet är också ideologiskt. Det är kanske inget konstigt med det – hur man ser på världen och vilka politiska prioriteringarna som behövs styrs alltid av ideologiska värderingar. Men desto viktigare då att synliggöra vad som är vad för att vi lättare ska kunna se vad slutmålet är.
Nu demonterar regeringen folkbildningen under förespeglingen att den fifflar med bidragen, eller att det egentligen bara är vinkurser, medan sanningen är att regeringen är beroende av Sverigedemokraterna som länge motionerat om att allt stöd till folkbildningen ska tas bort eftersom man inte delar dess värdegrund.
Regeringen driver även igenom en svensk kulturkanon som ett ”verktyg för inkludering”, samtidigt som Sverigedemokraterna länge drivit på för en kanon för att motverka det man ser som en relativisering av svensk kultur till förmån för osvensk kultur. Att inkludera eller dominera, det är inte samma sak.
Konstnärlig frihet är själva kärnan i att myndigheterna är åtskilda över huvud taget.
Regeringspartierna har en mindre instrumentell kultursyn än sitt stödparti, men lyckas ändå spela dem i händerna.
Kulturlivet är ett ekosystem av stora och små aktörer där offentliga pengar samspelar med privata för att vi ska uppnå de kulturpolitiska målen med ett vitalt och varierat kulturutbud i hela landet och där kulturen ska vara en fri och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. För att medborgarna ska kunna utnyttja sin yttrandefrihet har vi kulturpolitiken. Det är demokratins kärna. Den har att bevaka var det brister och var yttrandefriheten klarar sig själv. Utöver stiftelsen Svenska Filminstitutet som ansvarar för filmpolitiken har vi två myndigheter som fördelar stöden till kulturlivet – Statens kulturråd och Konstnärsnämnden.
I sin ambition att öka effektiviteten och skattenyttan i de offentliga finanserna har regeringen tagit initiativ till att se över vilka myndigheter som kan uppgå i andra, och som en del i detta har sökljuset landat på Kulturrådet och Konstnärsnämnden. Det finns inget egenvärde med många myndigheter, i synnerhet inte om det finns stora effektivitetsvinster med att slå ihop dem. En knaper kulturbudget kräver att varje krona hamnar rätt. Men vissa myndigheter finns av en anledning, och att låta den mindre Konstnärsnämnden inlemmas i den större kulturmyndigheten Kulturrådet är faktiskt en riktigt dålig idé. I synnerhet nu.
Att konstnärer kan ansöka om arbets- och resestipendium oavhängigt Kulturrådets stöd till arrangörer möjliggör för konstnärer att skapa och utveckla sitt konstnärskap utan att stå i direkt beroende av arrangörsledet.
Regeringen har uppdragit åt de båda myndigheterna att utreda hur en sammanslagning skulle gå till och vilka för- och nackdelar detta skulle medföra. Med ”sammanslagning” menas i detta fall att den mindre myndigheten går upp i den större. I slutet av februari presenterade de bägge myndigheterna sin gemensamma utredning där man kan utläsa att Kulturrådet stöder förslaget och bedömer att det hela på sikt gynnar kulturlivet med en större myndighet. Konstnärsnämnden är dock betydligt mer kritiska. De ekonomiska effektivitetsvinsterna bedöms som minimala, men den huvudsakliga kritiken handlar om den konstnärliga friheten.
Konstnärlig frihet är själva kärnan i att myndigheterna är åtskilda över huvud taget. Kulturrådet ansvarar för stöd till arrangörer och arbetsgivare, medan Konstnärsnämnden ansvarar för konstnärspolitiken och stöden till enskilda konstnärer. Eftersom det finns en intressekonflikt i att ha dem under samma tak har de hållits isär. För att säkerställa ett fritt kulturliv – trots offentlig finansiering – står konstnärspolitiken i centrum för kulturpolitiken. Att konstnärer kan ansöka om arbets- och resestipendium oavhängigt Kulturrådets stöd till arrangörer möjliggör för konstnärer att skapa och utveckla sitt konstnärskap utan att stå i direkt beroende av arrangörsledet. Det främjar innovation och konstnärlig utveckling, men är också avgörande för den konstnärliga friheten.
Sverigedemokraterna menar att offentligt finansierad kultur inte ska vara fri, den ska tjäna politikens intressen.
Kulturrådet försäkrar att man kommer förvalta konstnärernas intressen väl, men att konstnärspolitiken ska underordna sig övriga kulturpolitiska beslut innebär en underordning av den konstnärliga friheten – hur man än vrider och vänder på det. Det är nästan så man undrar om det är det man vill åt? Är den konstnärliga friheten ett problem?
Även här har Sverigedemokraterna varit tydliga, man håller med om att principen om armlängds avstånd är central för kulturpolitiken – men inte när det kommer till offentliga medel. Då ska politiken inte bara ha rätt att, utan en skyldighet att lägga sig i. Det är en intressant kullerbytta eftersom principen finns till just för detta – att konstnärlig frihet ska råda trots offentliga medel. Man kan också skriva det tydligare – Sverigedemokraterna menar att offentligt finansierad kultur inte ska vara fri, den ska tjäna politikens intressen.
Nu är inte den föreslagna sammanslagningen ett initiativ för att begränsa yttrandefriheten, men det är en konsekvens. Och det är en konsekvens som regeringens stödparti faktiskt har som mål. I det här läget behöver demokratin helt andra initiativ som i stället stärker yttrandefriheten så att den finns där för oss alla när vi behöver den.