Det finns ett sorts heligt tillstånd som skrivande människor kan hamna i där man liksom lämnar sin kropp och blir en del av språket självt. Plötsligt är det inte du som styr texten utan texten som styr dig och vad som föds kommer ur någon typ av automatiskt skrift där dina fingrar är sammankopplade med en evig eter som löper genom historien av alla som någonsin talat till en urtid av första mänsklig kommunikation.
Vissa är i det här skrivande tillståndet oftare än andra. Jag har lyckats nå det max ett par minuter genom hela mitt skrivande liv och hur heligt det än känns är det verkligen ingen garanti för att man får ur sig något vettigt. Genom den där sällsamma känslan vet jag i vilket fall som helst att språket är det enda verkligt magiska i den här världen.
Jag lärde mig prata svenska från att jag var sex år gammal. Sådant går snabbt när man är barn, men inte utan möda. I dag fylls den svenska debatten av segregationens effekter, av språkförståelsen hos invandrarbarn och av språkkrav på äldreboenden så att pensionärer förstår sin personal.
När vi flyttade till Sverige visste min mamma allt om det där. Språket är nyckeln till samhället men för att lära dig det måste du befinna dig mitt i det. Min mamma sökte upp en talpedagog och den svenskaste skolan hon kunde hitta i Norrköping. Därifrån började min språkresa.
För några veckor sedan fick jag veta att en av mina texter citerats i årets nationella prov i Svenska 1.
För några veckor sedan fick jag veta att en av mina texter citerats i årets nationella prov i Svenska 1. Mycket kort, tydligen, och som en del av en annan text, men tanken är hisnande ändå. Tusentals gymnasieungdomar har alltså bevisat sina svenskakunskaper genom något jag varit en liten del av.
Mina barndomsminnen är fyllda av tillfällen då jag missförstod eller missförstods. Jag trodde till exempel länge att en av mina klasskamrater faktiskt hette Diarré i efternamn. Att det var ett ondskefullt öknamn han fått av våra andra högst svenskkunniga klasskamrater gick inte upp för mig förrän flera år senare. Det förklarade såklart också varför han alltid blev så arg när jag kallade honom för det.
I högstadiet tog min svensklärare upp hur mitt skrivande var nedlusat av det hon kallade för “finska spöken”. Jag vet fortfarande inte vad det egentligen betyder, men jag vet att jag en dag kommer döpa en bok till det.
Min språkresa får ändå betraktas som ganska lyckad, men den tar aldrig slut. Ett missförstånd som återupprepas allt oftare i svensk politik är att språk skulle vara något statiskt. När invandrare kommer hit finns det ett rätt och ett fel och det är bara att sätta sig i skolbänken och plugga in efter facit.
Så fungerar det inte. Språket rör sig i takt med sina talare. Svenskan är dessutom fler språk än ett. På Regeringskansliet fick jag en gång lära mig tjänstemannasvenska. På Aftonbladet skrev jag kvällstidningssvenska. Jag har lärt mig rubriksvenska, ortensvenska, dagissvenska och utsatts för det värsta språket av dem alla: konsultsvenska.
Genom språket tar vi del av världar och skapar nya.
Genom språket tar vi del av världar och skapar nya. Vissa saker blir till sekunden vi börjar tala om det. Att invandrare från mellanöstern skulle vara exceptionellt dåliga på att lära sig svenska är ett sådant exempel. Huruvida det är sant eller inte spelar ingen roll, när sådant började sägas blev det en sanning för många.
Kanske är det en skön tanke för personer som inte vill satsa på allt som en gång fick den här finska invandraren att lära sig svenska: blandade skolor och samhällen samt närhet till ett bibliotek. Mer magi än så behövs inte.