S anpassning till nyliberalismen går längre än  Kjell Östberg tror Foto: Judit Nilsson och Fotograferna Holmberg / TT
Debatt

S anpassning till nyliberalismen går längre än Kjell Östberg tror

Hela arbetarrörelsen har svalt nyliberalismen och tappat förståelsen för att ekonomiskt välstånd skapas av arbete. Bara med en ny berättelse kan den vinna tillbaka problemformuleringsprivilegiet, skriver LO-ekonomen Niklas Blomqvist.
13 maj 2024 | 08:46
+1
8
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

Det finns många problem med samhällsutvecklingen i dagens Sverige som arbetarrörelsen eller den breda vänstern borde vara i en utmärkt position att peka ut folkligt förankrade lösningar på. I stället har det berömda så kallade problemformuleringsprivilegiet legat hos högern, samtidigt som utvecklingen fortsatt gått åt fel håll även när socialdemokrater lett regeringen.

Sverige har sedan 1990-talskrisen haft en arbetslöshetsnivå som under årtiondena dessförinnan hade betraktats som massarbetslöshet. Under samma period har ojämlikheten ökat, som en effekt av ökade kapitalinkomster, ett mindre omfördelande skattesystem och urholkade trygghetssystem. Välfärden som redan innan var svältfödd har drabbats av en kostnadschock som regeringen verkar ovillig att avhjälpa. Sjukvården, som samlade på sig en vårdskuld under pandemin, ska ändå tvingas strama åt budgeten. Extremväder visar att klimatförändringarna inte tar en paus bara för att vi drabbats av krig i närområdet med efterföljande kostnadschocker.

Kjell Östberg skriver i en krönika om socialdemokratin att partiets anpassning till nyliberala idéer förändrade synen på välfärdsstaten i grunden. I essän Arbetets värde argumenterar jag för att anpassningen till nyliberala idéer förändrade mer än så och att arbetarrörelsen behöver kasta av sig den nyliberala tvångströjan som stått i vägen för en nykter samhällsanalys och tvingat arbetarrörelsen på defensiven. Vi behöver återigen anamma en egen samhällsanalys. En samhällsanalys baserad på arbetsvärdeläran – insikten om att arbete är grunden för allt värdeskapande. På så sätt kan vi återerövra berättelsen om hur vi bäst skapar och fördelar välstånd.

Kapital existerar inte utan arbete och kapital kan inte producera utan arbete.

En förenklad syn på produktion som har sin grund i marginalnytteteorin – grunden för neoklassisk nationalekonomi – är att kapital och arbetskraft ”möts” på en fri marknad där priset på kapital och arbetskraften sätts efter deras respektive vikt i produktionsprocessen. I denna teoribildning har sedan pris och värde(skapande) blandats ihop. Det har lett till den märkliga idé, som kanske bäst beskrevs av nationalekonomin John Bates Clark mot slutet av 1800-talet, att ”vad en samhällsklass erhåller är, enligt naturlagen, vad den bidrar med till industrins produktion” [min översättning]. Med denna syn blir den ojämlika fördelningen av förmögenheter och inkomster, inklusive kapitalägarnas stora arbetsfria inkomster, rättvisa och leder till högsta möjliga välstånd. En förenklad, och förfulad, neoklassisk syn på marknader som (i normalfallet) effektiva i att skapa och fördela välstånd har sedan legat till grund för den nyliberala ideologin. En ideologi som hävdar att vi blir rikare om det offentliga drar sig tillbaka och att även sådant som ska fördelas efter behov snarare än plånbok (likt vård och omsorg) bäst fördelas efter marknadsmekanismer.

För oss som uppskattar jämlikhet är denna syn på värdeskapande lyckligtvis felaktig, och kan bäst bemötas med insikten att arbete är grunden för allt värdeskapande. Det är arbete som skapar det kapital vi använder för att producera. Kapital existerar inte utan arbete och kapital kan inte producera utan arbete. Arbete kommer först i produktionsprocessen, snarare än att arbete och kapital möts som jämlikar på en marknad där de belönas likvärdigt efter sina bidrag. Det är trots allt arbetare som skapat kapitalet och det finns ingen naturlag i att det ska vara någon annan som får skörda frukterna av detta.

Att verksamheter kan dra in stora pengar innebär därtill inte att de är värdeskapande, eftersom marknader inte av sig själva kommer att fördela resurser dit där mest värde skapas. Ett exempel från finansmarknaden är talande. I Michael Lewis bok Flash Boys beskrivs hur finansbolag binder upp reala resurser (både arbetskraft och kapital) för att skapa snabba algoritmer, lägga fiberoptik, förhandla med börsbolag, leta juridiska kryphål, köpa snabbare datorer och så vidare, för att kunna få reda på aktiekurser några millisekunder före andra. Kunskapen används sedan till att blåsa småsparare på pengar genom att sälja eller köpa till över- och underpriser. Dessa millisekunder har inget värde för någon annan i samhället än finansbolaget. Snarare är det en kostnad. Därtill hade de som arbetar på företaget kunnat göra större nytta på andra platser (i vården, i arbetet med klimatomställningen, utveckling av nya mediciner, och så vidare). Slutsatsen från detta, och från den långa period av hög arbetslöshet som följt på den nyliberala segern av marknader (egentligen företagen) över politiken, visar att marknader av sig själva inte kommer att leda till fullt resursutnyttjande eller att alla resurser utnyttjas på ett för samhällets välstånd optimalt sätt.

För den som tror att de av neoklassikerna (eller nyliberalerna) favoriserade ”strukturreformer” ska leda oss till full sysselsättning och ökat välstånd kan budgetpropositionen från 2012 stämma till eftertanke. Då hävdade finansminister Anders Borg att regeringens reformer (sänkt skatt på arbete, sänkt ersättning vid arbetslöshet, hårdare regler för sjukskrivna) skulle sänka jämviktsarbetslösheten från 6,6 procent till 5 procent. I verkligheten ökade arbetslösheten till 7,5 procent.

Vilka politiska slutsatser kan vi dra från en samhällsanalys som grundar sig i arbetsvärdeläran? En av dess viktigaste insikter är att det som skapar ekonomiskt välstånd är reala resurser (arbete, naturresurser och kapital) inte en ständigt krympande statsskuld och offentlig sektor. Massarbetslösheten som Sverige varit drabbad av sedan 1990-talskrisen har därför endast gjort oss fattigare och det finns föga tröst att finna i att statsskulden under samma period minskat. År av hög arbetslöshet är detsamma som potentiell produktion som för evigt slösats bort. Vi hade kunnat haft en bättre infrastruktur och kommit längre i klimatomställningen. Under pandemin hade vi kunnat haft en mer motståndskraftig vård- och omsorgssektor och vi hade varit bättre rustade för den energikris som uppstod i och med Rysslands invasion av Ukraina. Vi hade varit rikare om politiker till höger och vänster inte övergivit idén om full sysselsättning.

Socialdemokraterna måste därför också våga öka investeringstakten.

Arbetarrörelsens politiska gren, Socialdemokraterna, måste nu våga stärka vår välfärd på riktigt och samtidigt ta tag i den marknadisering som skapar ineffektivitet och demokratiunderskott. Full sysselsättning uppnås genom att finanspolitiken justerar efterfrågan i ekonomin, och ser till att alla reala resurser både används och används där de gör mest nytta (bland annat genom aktiv arbetsmarknadspolitik och offentliga investeringar). Socialdemokraterna måste därför också våga öka investeringstakten och styra ekonomin mot sådant som skapar välstånd för breda folklager. Det är därtill hög tid att stärka våra trygghetssystem: arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och pensionerna. Modet, argumenten och insikten av behovet grundar sig i en samhällsanalys baserad på arbetets värde. Tillsammans med full sysselsättning kommer det också att leda till en bättre förhandlingsposition för löntagarkollektivet, vilket kommer påverka löner och anställningsvillkor positivt.

Att stärka löntagarkollektivet ökar inte endast jämlikheten, utan har också en välgörande effekt på produktivitetsutvecklingen och därmed samhällets välstånd i stort. Forskning från Sverige och Norge har visat hur starkare fackföreningar och högre löner leder till ökade investeringar, ökad produktivitet och till och med högre sysselsättning. Resultat som har bekräftats i en bredare undersökning som tittar på 25 rika länder inom OECD. Det finns således synnerligen goda skäl att föra en politik som gynnar den breda arbetarklassen. En politik för full sysselsättning, stark välfärd och trygghetssystem, samt investeringar för framtiden.

Litteratur

Barth, W, A Bryson och H Dale-Olsen (2020), ”Union Density Effects on Productivity and Wages”, The Economic Journal, vol 130, s 1898-1936.

Blomqvist, N (2024), ”Arbetets värde”, ingår I serien Katalys essä, utgiven av Verbal förlag.

Bustos, E (2023), “The Effect of Centrally Bargained Wages on Firm Growth”, IFN Working Paper, 1456.

Dodini, S, K Salvanes och A Willen (2023), ”The Dynamics of Power in Labor Markets: Monopolistic Unions versus Monopsonistic Employers”, Resubmission in preparation at Review of Economic Studies.

Lewis, M (2014), ”Flash Boys: A Wall Street Revolt”, utgiven av W.W. Norton & Company.

Redeker, N (2022), ”The Politics of Stashing Wealth: The Decline of Labor Power and the Global Rise in Corporate Savings”, The Journal of Politics, Volume 84, Number 2, April 2022.

Niklas Blomqvist
LO-ekonom

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev