Industrimärket har gjort att svenska reallöner ökat mer än omvärldens. Det slås fast i en ny rapport från Unionen. Det är ett styrkebesked för modellen som återkommande ifrågasätts.
Unionen har mätt reallöneökningar sedan 1998 då industrimärket infördes. Med en dryg procents reallöneökning per år så bräcker vi svenskar samtliga 13 länder i Unionens index utom Norge och Finland.
Det är verkligen en framgångshistoria. Särskilt som utvecklingen skett jämnt över åren. Det tyder på att svenska fack och arbetsgivare lyckats hålla blicken riktad över flera år framåt och inte kört fast i hur utvecklingen sett ut den närmast förflutna perioden. Till skillnad från till exempel Finland där löneökningarna skett före 2008 och sedan halkat efter.
Samtidigt har löneandelen i Sverige varit relativt stabil. Det vill säga löntagarna har lyckats hålla fast vid sin andel av företagens vinster, medan den i många andra länder med lägre organisationsgrad halkat efter.
Well done, den svenska modellen!
Vi kan förstås diskutera exakt hur rigid modellen ska vara och hur mycket spelrum det ska finnas för löneökningar i inhemsk tjänstesektor, som till exempel vården och andra traditionella kvinnoyrken. Men det finns också ett smolk i bägaren: den svenska växelkursen.
Även om lyckade löneförhandlingar ökat vår köpkraft i Sverige, så har svenskarna blivit fattigare när vi åker utomlands. Den svenska valutan sjunkit som en sten. Idag är den ned nästan 20 procent sedan millennieskiftet.
Den tidigare vice riksbankschefen Thomas Franzén har kritiserat industrimärket för att ta alltför lite hänsyn till växelkursen. Han menar att svenska löner måste öka än mer för att inflationsmålet ska kunna nås utan att Riksbanken ska behöva ta till minusränta igen. En högre ränta gör det mer attraktivt att investera i kronor och håller uppe kursen. Lite mer inflationstryck behövs helt enkelt i ekonomin för att ”hjälpa” Riksbanken att uppnå inflationsmålet utan att behöva sänka räntan så att svensk kronkurs kollapsar. Särskilt som inte politiken hjälpt till, utan istället stramat åt. Riksbanken behöver egentligen hjälp av både politiken och arbetsmarknaden.
De svenska industrifacken har också signalerat att de kommer att kräva högre löneökningar framöver. Årets 3,3 procent löneökning i industrimärket är en tydlig signal om det. Även om detta motiverats främst av att man vill hålla uppe löneandelen och inte låta vinstandelen springa iväg som den gjort de senaste åren efter pandemin.
Men frågan är om inte facken kan behöva ta ett större ansvar för inflationsmålet framöver. Facken må driva på för sänkta räntor, men ingen vill nog egentligen tillbaka till de extremlåga räntor som gällde före pandemin. Om löneökningarna håller bra takt, så klarar vi lite högre ränta.
Även om industrimärket hittills ändå lyckats bevisa sig, så behöver facken ändå steppa upp löneökningstakten framöver.