Senast den första maj ska regeringens produktivitetskommission lämna en delredovisning av sitt arbete. Kommissionen tillsattes i april 2023 för att ta fram förslag som kan öka produktiviteten både i det privata näringslivet och i offentlig sektor.
I delrapporten ska de färdigutredda politiska förslagen presenteras. Därtill ska redovisningen innehålla en redogörelse av uppdraget att identifiera vilka faktorer som är viktigast för att förbättra produktiviteten i svensk ekonomi.
Med detta innehåll är det avgörande för kommissionens fortsatta arbete – som ska vara klart i oktober nästa år – att den här delredovisningen tydligt visar att kommissionen är väl medveten om och i sina analyser och politiska förslag beaktar den samtida produktivitetsdiskussion som pågår internationellt.
Klimatet glöms bort
Kommissionens direktiv ger i detta avseende skäl till oro. Inte minst handlar min oro om frånvaron av det uppenbara sambandet mellan klimatkrisen och framtidens produktivitet. Utmaningen ligger inte främst i att förbättra den sedan finanskrisen 2008 svagare produktivitetstillväxten, utan att en sådan utveckling måste ske på ett sätt som är förenligt med ett långsiktigt hållbart klimat.
I det niosidiga dokumentet saknas insikten om denna dubbla utmaning. I stället är hela utgångspunkten den teori som 1987 års ekonomipristagare Robert Solow har utvecklat och som har gjort honom till efterkrigstidens allra främsta tillväxt- och produktivitetsekonom. Därför riktas produktivitetskommissionens direktiv mot klassiska områden som ekonomins stock av fysiskt kapital och arbetskraftens kompetens. Genom dessa kanaler ska företagens och den offentliga sektorns produktivitet förbättras. Syftet är att BNP-tillväxten ska öka.
Lyssna på tillväxtekonomins fader
Dessa faktorer är självklart nödvändiga men långt ifrån tillräckliga för att förbättra svensk produktivitet. Det är Solow den första att hålla med om. Han menar att den snabba produktivitetstillväxten under efterkrigstiden har gått hand i hand med att vi inte har betalat för de skador som vi har åsamkat naturen. Därför menar han att vedertagna mått på BNP och produktivitet – de som bland annat regeringens produktivitetskommission utgår från – är undermåliga och bör ersättas med bredare mått på ekonomisk och samhällelig utveckling.
I samma anda har Facken inom industrins produktivitetskommission låtit Kristian Skånberg, som bland annat är verksam som forskningschef på Jernkontoret, järn- och stålindustrins branschorganisation, skriva en rapport om hur en sådan breddning av vår förståelse för produktivitetsbegreppet skulle kunna gå till. En väg att gå är att i de politiska avvägningarna lägga betydligt större fokus på bredare mått, så som FN:s inkluderande välstånd eller dess 17 hållbarhetsmål.
Naturkapital och socialkapital måste adderas
Ett annat sätt är att inkludera alla de kapitaltyper som krävs för att möjliggöra Sveriges BNP. Då räcker det inte som regeringens kommission gör, att begränsa sig till kapitalstocken och humankapitalet. Vi behöver även lägga till naturens kapital och det sociala kapitalet. Det senare handlar om lagar och regler, men också om regelefterlevnad, tillit och samarbetsklimat – om hur de andra kapitaltyperna används och samverkar.
När det gäller det naturliga kapitalet har stora statistiska steg framåt tagits de senaste decennierna. Men de miljö- och naturresursrelaterade problem som statistiken påvisar har, trots de tydliga ekonomiska kopplingarna, ännu inte lett till mer än marginella förändringar av hur dessa frågor behandlas i den ekonomiska politiken gällande investeringar, statsbudgetposter och hur vi diskuterar samhällsekonomisk effektivitet. Detta bristande politiska ledarskap kan stå oss dyrt.
Produktivitet ofta dåligt för klimatet
En grundläggande insikt som skulle underlätta ett politiskt skifte mot ett mer komplext men samtidigt sannare produktivitetsbegrepp, är att de bästa förutsättningarna för företagens produktivitet inte automatiskt innebär de bästa förutsättningarna för samhällets produktivitet. Detta är en fullständig självklarhet, men allt som oftast utgår politiken från det snäva perspektivet. Företagens produktionsprocesser skapar dock både positiva och negativa effekter på det omkringliggande samhället. I klimathänseende är de oftast negativa.
För att säkerställa att dagens produktivitetstillväxt inte sker på bekostnad av framtida produktivitetstillväxt, och för att säkerställa ett bättre liv för fler, krävs därför att politiken tar sin utgångspunkt i alla de kapitaltyper som ingår i samhällets balansräkning och hur de utvecklas över tid. Vi måste således prata mycket mer om samhällssystemets produktivitet – om alla de resurser som vi använder för att skapa den ekonomiska aktivitet som BNP mäter, men också för att skapa den bredare samhällsnytta som FN försöker fånga in.
Min förhoppning är att detta kommer att vara bärande tankegångar i den delredovisning som regeringens produktivitetskommission ska presentera inom några månader. Men det som hittills finns att läsa väcker farhågor. Om inspirationen från Facken inom industrins produktivitetskommission inte är tillräckligt vederhäftig, borde det vara självklart att lyssna på och inspireras av efterkrigstidens allra främsta tillväxt- och produktivitetsekonom.