Var bör överflödet hamna? I den norska valrörelsen 2005 stod han i spetsen för en rödgrön allians bestående av Arbeiderpartiet, Senterpartiet och vänsterpartiet SV. Ett slagord som i denna valrörelse blev Stoltenbergs kanske främsta, var att det inte skulle bli några skattesänkningar, innan det kunde ”skina om äldreomsorgen” Foto: AP Photo/Bernat Armangue) VLM153

Krönika Var bör överflödet hamna?

Krönika Vi går till val i ett läge när bristerna i den offentliga välfärden är skriande, samtidigt som det blir ständigt nya rekord runt miljardärerna, skriver Ali Esbati (V).
1 jul 2022
+1
2
+1
0
+1
0
+1
0
+1
1
+1
0

Innan han blev civil talesman för militäralliansen Nato, var Jens Stoltenberg socialdemokratisk partiledare. I den norska valrörelsen 2005 stod han i spetsen för en rödgrön allians bestående av Arbeiderpartiet, Senterpartiet och vänsterpartiet SV. Ett slagord som i denna valrörelse blev Stoltenbergs kanske främsta, var att det inte skulle bli några skattesänkningar, innan det kunde ”skina om äldreomsorgen”. Det blev rödgrön valseger och Stoltenberg var norsk statsminister de kommande åtta åren.

Jag tänker ofta på denna sentens. Den fångar potentiellt något mycket viktigt, som borde ha betydligt större plats i vår samhällsdebatt: Var hamnar överflödet från det sammanvävda arbetet?

Finanschefsfamiljens tredje Dubai-ferie

I den från historia, sociala relationer och maktförhållanden frikopplade, marknadsliberala ekonomiförståelse som har en hegemonisk status i våra högre samhällssfärer, är detta knappt en relevant frågeställning. Överflödet flyter ju dit det kan efterfrågas. Finanschefsfamiljens tredje Dubai-ferie och den bortrationaliserade tiden för att stryka den orolige 90-åringen över kinden, är bägge utfall av myriader informerade individuella val, utifrån individuella preferenser. Och skulle någon få för sig att ingripa (politiskt) i utfallet, skulle det bli en örfil från den osynliga handen, med fattigdom och misär i släptåg. Den gamle SAF-chefen Curt Nicolin fångade en gång denna frihetstanke sålunda: ”Vill människorna köpa en segelbåt istället för att konsumera sjukvård ska de få det.”

Nu är det ju dock så, att avancerade samhällen med utvecklade former för folkstyre, gärna skapar utrymme för kompletterande typer av fördelningsmekanismer än rå och obegränsad plånboksstyrka. Det finns en bred förståelse för att tillgång till högkvalitativ sjukvård till sin karaktär skiljer sig från rätten att köpa segelbåt. Eller att det finns ett genuint allmänintresse av att alla barn får en god skolgång. Mot Curt Nicolins devis kan man ställa den socialdemokratiske legendaren Gustav Möllers ”Endast det bästa är gott nog åt folket”.

Den skandinaviska välfärdsmodellen byggdes en gång i tiden – gradvis och konfliktfyllt – upp med ambitionen att pressa in något av Möllers idé i en ekonomi dominerad av Nicolins. De gemensamma välfärdstjänsterna skulle – och ska – vara något mer än en paternalistisk bottenplatta av välgörenhet för dem som aldrig förmår efterfråga en segelbåt. Det skulle – och ska – vara det finaste vi kan bjuda varandra på.

Resultat blir växande klyftor och sociala problem

Denna modell för ekonomi och samhällsliv har varit exceptionellt framgångsrik – och populär. Men aldrig oomstridd. Och vi har nu sett i några decennier vad som sker om den inte fortsätter att byggas ut. Det gemensamma krackelerar, går inte att lita på. Resultat blir växande klyftor och sociala problem. Men på ett mer övergripande plan också ett bortfall av tillit till möjligheten att överhuvudtaget med demokratiska beslut forma gemensamma strävanden; förändra samhällslivets inriktning.

För frågan är inte bara om det ska skjutas till någon miljard hit eller dit för att möta akuta behov i vård, skola och omsorg. Det handlar också om de grundläggande politiska val som påverkar vilka delar av vår samhällsekonomi som får lov att skina, omhuldas bortom det mest nödvändiga, ges marginaler att möta det oförutsedda, utrymme att experimentera, kanske till och med överskott till festlighet?

Det finns inga explicita demokratiska beslut fattade, om att detta inte ska få gälla kollektivtrafiken eller äldreomsorgen; att de ska sättas under permanent press. Ändå är det så det blir. Så tuffar det vidare, med de tunga system som gäller offentlig upphandling, New Public Management och naturligtvis det samlade skatteuttaget.

Bland annat räddades Norge från att hamna i det svenska marknadsskoleträsket

Den norska äldreomsorgen började dessvärre inte skina efter den rödgröna valsegern 2005. Den fungerar för all del på flera sätt bättre än den svenska. Och det var mycket som gjordes bra under de rödgröna regeringsåren. Samt många dåliga beslut som kunde undvikas. Bland annat räddades Norge från att hamna i det svenska marknadsskoleträsket. Men Stoltenberg hade samtidigt utställt löften om att inte heller höja skatterna. Det försvårar den förskjutning som krävs på samhällsekonomisk nivå, från privat konsumtion till offentlig.

I grunden handlar det om demokratins hisnande möjlighetsrum

I Sverige går vi snart till val. Vi gör det i ett läge när bristerna i den offentliga välfärden är skriande, samtidigt som det blir ständigt nya rekord runt miljardärerna. Feta sugrör är nedkörda i de offentliga budgetarna, åt kommersiella aktörer med sina snäva vinstmotiv, fundamentalt divergerande från de behov, den potential, ja den längtan som vi kan koppla till gemensam välfärd. Jag önskar att vi kunde låta detta återspeglas i valdebatten. I grunden handlar det om demokratins hisnande möjlighetsrum: att resonera och besluta om hur vi ska ordna vårt sätt att leva tillsammans.

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar