Den parlamentariska infrastrukturen har börjat vittra sönder Oklokt av Sverigedemokraterna att väcka misstroende mot justitieminister Morgan Johansson (S), tycker Mikael Odenberg i sin krönika. Kollage: Sverigedemokraternas Henrik Vinge (SD) i förgrunden. Foto: Henrik Montgomery / TT

Krönika Den parlamentariska infrastrukturen har börjat vittra sönder

Krönika Att SD yrkade misstroendevotum mot Morgan Johansson är ytterligare ett tecken på hur den parlamentariska infrastrukturen börjar vittra sönder, skriver den före detta moderata ministern Mikael Odenberg i sin krönika. En misstroendeförklaring ska riksdagen ta till vid synnerligen allvarliga fel, som konstitutionella övertramp.
9 jun 2022
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
1

Det har inte kunnat undgå någon att det parlamentariska läget i Sverige är väldigt oklart. Det leder till svaga regeringar och till en oförmåga för riksdagen att fatta beslut om de mer genomgripande reformer som Sverige skulle behöva.

Tyvärr har den oklara situationen också lett till att den parlamentariska ”infrastrukturen” börjat vittra sönder. Jag syftar då på de grundläggande spelregler och förhållningssätt i riksdagspolitiken som ska ge stadga åt det parlamentariska arbetet och beslutsfattandet.

Det startade med att man började tumma på de budgetregler, som vi mödosamt byggde upp efter 1990-talskrisen. Till dem hörde att riksdagen genom ett enda beslut skulle fastställa dels en utgiftsram, dels en beräkning av inkomsterna. Efter detta så kallade rambeslutet skulle riksdagen sedan fördela de olika statsanslagen.

S hade, intressant nog, inga som helst samvetsbetänkligheter mot att ta stöd av SD för att fälla det regeringsförslaget

I december 2013 gick Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna ihop om att bryta ut en enskild skattefråga – en av alliansregeringen föreslagen höjning av skiktgränsen i den statliga inkomstskatteskalan – ur det redan fattade rambeslutet och därefter ändra rambeslutets innebörd. Och S hade, intressant nog, inga som helst samvetsbetänkligheter mot att ta stöd av SD för att fälla det regeringsförslaget.

Det fanns inget uttryckligt förbud mot att göra på det här sättet men det är ingen tvekan om att förfarandet stred mot hela idén bakom rambeslutsmodellen. Detta betydde dock ingenting i stridens hetta. Strävan efter en kortsiktig politisk vinst tog överhanden men det öppnande också en ny dörr. Borgerliga oppositionspartier har sedan agerat på liknande sätt och summan blir att det budgetpolitiska ramverket urholkats, vilket inte gagnar någon.

Att yrka på misstroendeförklaring är det kraftigaste parlamentariska vapen man kan ta till. Grunden ska rimligen vara att ett statsråd har begått synnerligen allvarliga och graverande fel

På liknande sätt förhåller det sig med det så kallade misstroendeinstitutet, det vill säga riksdagens möjligheter att avsätta regeringen eller enskilda statsråd.

Att yrka på misstroendeförklaring är det kraftigaste parlamentariska vapen man kan ta till. Grunden ska rimligen vara att ett statsråd har begått synnerligen allvarliga och graverande fel i sin ämbetsutövning, till exempel konstitutionella övertramp. Så var det i samband med den så kallade transportstyrelseskandalen. De ytterst ansvariga ministrarna Anders Ygeman och Anna Johansson fälldes visserligen inte i förtroendeomröstningar men tvingades att avgå för att undvika just detta.

Men så är det inte längre. Nu har det snarare gått inflation i förtroendeomröstningar. Det tycks räcka att man i största allmänhet misstror ett statsråd, vilket naturligtvis inte är ett skäl för förtroendeomröstningar, eftersom man rimligen misstror samma statsråd 365 dagar om året.

det var oklokt därför att kritiken inte var tillräckligt graverande

Det gäller också att ha en stabil grund att stå på när man agerar. När man yrkar på misstroende och förlorar omröstningen så innebär ju detta att Sveriges riksdag plötsligt har uttalat sitt förtroende för den minister man avsåg att fälla. Men så långt verkar inte alla tänka.

Det var oklokt av Sverigedemokraterna att väcka yrkande om misstroendevotum mot Morgan Johansson. Partiet hade förvisso en formell grund i det KU-betänkande som just avgivits och som riktat enhällig kritik mot Johansson för uttalanden som visat sig vara osanna. Men det var oklokt därför att kritiken inte var tillräckligt graverande, att det var alltför nära till riksdagsvalet och därför att det bara medverkade till att ge den politiska vänstervilden med egen agenda, Amineh Kakabaveh, en politisk plattform som hon inte borde ha fått. Till detta bidrog också att statsministern – i helt oträngt mål – valde att ställa kabinettsfråga.

När ett yrkande om misstroende väl är väckt – klokt eller oklokt – har riksdagens ledamöter dock att förhålla sig till detta. Att begära att till exempel Moderaterna i det läget skulle ge Morgan Johansson sitt stöd – direkt eller indirekt – är naturligtvis helt orimligt. Att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna stödde Sverigedemokraterna i omröstningen var därför inte en ”anpassning” till SD utan helt logiskt.

Men man skulle önska att partierna i fortsättningen kunde lugna ner sig och inte vara fullt så ”trigger happy”.

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar