Att strejka är att träna dina muskler Tesla-strejken är den längsta strejken i Sverige på 80 år. Foto: Pontus Lundahl/TT
Krönika

Att strejka är att träna dina muskler

Ska man behöva "lära sig" att strejka? Det undrar Ali Esbati som tycker att det strejkas för lite i Sverige.
20 feb 2024 | 06:30
+1
11
+1
1
+1
1
+1
0
+1
1
+1
0

Strejken vid Teslas serviceställen och verkstäder pågår fortfarande. Den startade i slutet av oktober, med syftet att få till något för svensk arbetsmarknad grundläggande – ett kollektivavtal, i det här fallet med IF Metall som motpart. Strejken är nu redan den längsta – om än inte största – i Sverige sedan 1945.

Det handlar i någon mån om Elon Musks gränslöst postdemokratiska ego kontra en nordisk arbetsmarknadsmodell. Men jag tror att det som händer på Tesla också borde vara ett tillfälle att fundera över ett nationellt samhällsproblem: Det strejkas för lite i Sverige.   

I verkligheten bör det låga antalet strejkdagar förstås i samma anda som den extremlåga svenska statsskulden. 

“Den svenska arbetsmarknaden är fredlig, särskilt ur ett internationellt perspektiv”, kan man läsa på Medlingsinstitutets hemsida. I övrigt likartade arbetsmarknadsregimer som de i Norge, Finland och Danmark, hade under perioden från 2010 drygt tio gånger så många förlorade arbetsdagar i genomsnitt per år på grund av arbetskonflikt. Då ska man minnas att Sverige har den klart största arbetsmarknaden. Och i Sverige var årsgenomsnittet cirka 165.000 under 70-talet och 716.000 under 80-talet. Att jämföra med under tio tusen senaste decenniet.

Men är det inte toppen då, att man kommer överens istället för att samhällsekonomiskt värdefull arbetstid går förlorad? Tja, det beror på. Med ekonomspråk skulle man kunna säga att “allt annat lika” är det bättre att undgå strejkdagar. Men att nyckeln förstås är att allt annat inte är lika. I verkligheten bör det låga antalet strejkdagar förstås i samma anda som den extremlåga svenska statsskulden och de extremstora vinsterna i banksystemet – skeva maktförhållanden och strukturella svagheter, paraderade som avundsvärda styrkor.   

Arbetsmarknaden vilar – i all sin komplexitet – på en grundläggande intressekonflikt mellan arbetsgivare (-köpare) och arbetstagare (-säljare). Förhållandena regleras genom lag och avtal. I Sverige spelar kollektivavtalen en avgörande roll, och täcker ännu nästan hela arbetsmarknaden. På så sätt kan den enskilda individen smidigt få en kollektiv styrka bakom sig när det gäller för henne mycket viktiga villkor.

Den som entydigt applåderar dagens situation, skulle säga att uteblivna strejker är ett tecken på att systemet fungerar väl.

Dessa bestämmelser behöver inte processas genom staten. Det gör arbetsmarknaden på samma gång både friare och stabilare; både mer marknadsanpassat dynamisk och tryggare för den enskilde. Strejk (och lockout från arbetsgivarens sida) är också lagligt skyddade som maktmedel för att nå en balanserad överenskommelse när ett avtal ska ny- eller omförhandlas.

Givetvis kommer de flesta överenskommelser till utan stridsåtgärder. Givetvis är det rimligt. Möjligheten att strejka är det centrala. Kan ett vettigt avtal tillkomma utan manifesterad konflikt, spar det gnissel och stopp. 

Den som entydigt applåderar dagens situation, skulle säga att uteblivna strejker är ett tecken på att systemet fungerar väl, när denna prövning sker utan att sista steget behöver tas. Men på aggregerad nivå finns det fog för att vara skeptisk. Både historia och logik talar för att strejker uteblir antingen om arbetstagarsidan är tillräckligt stark för att landa goda avtal, eller för svag för att kunna mobilisera till konflikt. I lägen med snabba förändringar och oklarhet är risken för konflikt större. 

Att nedgången i strejkfrekvens skulle vara ett resultat av de fackliga organisationernas styrka är inte troligt. 

Svensk fackföreningsrörelse är fortfarande stark i internationell jämförelse, sett till anslutningsgrad och än mer om man ser på täckningsgraden för kollektivavtal, vilka självständiga fack är en part i. Men: täckningsgraden har gått ned. Det har också den andel av förädlingsvärdet som tillfaller arbetstagarna kollektivt. Inkomstskillnaderna har samtidigt ökat dramatiskt, medan den andel av samhällets resurser som fördelas utanför marknadsrelationer – det som går via välfärdstjänster – har minskat. Allt detta vittnar om ett tillbakapressat arbetarkollektiv. Att nedgången i strejkfrekvens skulle vara ett resultat av de fackliga organisationernas styrka är inte troligt. 

Nu är den här krönikan inte någon fåtöljordination till tänkta arbetarmassor att okynnesstrejka för att förändra dessa förhållanden, som är grundade i flera olika, globala, materiella utvecklingstendenser. Men det finns goda skäl för alla som bryr sig om fackliga och politiska frågor att reflektera över läget. 

Föreställningar om att “ensam är stark” och att strejk är något galet och otidsenligt pumpas ut.

På den andra sidan i ekvationen gör de det aktivt. Medan svenska arbetsgivarorganisationer upprätthåller sin del i tecknade kollektivavtal, arbetar de systematiskt för att förändra förutsättningarna för dessa förhandlingsprodukter. Det gäller politiska beslut som indirekt har stor påverkan på maktförhållandena – arbetsrätt, arbetslöshetsersättning, socialförsäkringar i övrigt. Det gäller opinionsbildning där föreställningar om att “ensam är stark” och att strejk är något galet och otidsenligt oförtrutet pumpas ut. Och det gäller för all del även själva strejkrätten, där vissa inskränkningar redan genomdrivits, medan den stora frågan för arbetsgivarsidan nu är viljan att vingklippa den avgörande rätten till sympatiåtgärder.  

Att strejka är en konkret, organisk handling. I vissa avseende som att träna muskler. Om strejkvapnet över tid mytologiseras snarare än praktiseras, kommer det att tappa i skärpa när det väl blir aktuellt. “Elbilsteknikern Olof Sjöström har behövt lära sig hur man strejkar”, kan man läsa i en intervju i Dagens Arbete. Flera sådana intervjuer med de strejkande ger en bild av massa saker som händer när arbetande människor får mer tid att organisera om sin tillvaro – till exempel att laga bättre pasta alfredo – och när man upptäcker möjligheten att bli en aktör i större skeenden. “Nu handlar det om mycket mer än så. Det handlar om hela svenska modellen”, säger elbilsteknikern Olof. Några fler strejkdagar är en mycket låg samhällsekonomisk kostnad för att upprätthålla och stärka den.

20 feb 2024 | 06:30
Om skribenten
Samhällsdebattör. Fd riksdagsledamot (V)

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev