Häromveckan hade tidningen Dagens ETC en uppseendeväckande etta; en enkel lista, rött på svart, med ”Världens mest ojämlika länder”: 1. Sydafrika, 2. Sverige, 3. Ryssland, 4. USA, 5. Colombia. Som med all statistik är detta ett av flera sätt att fånga verkligen. Sifforna är hämtade ur en återkommande rapport från Credit Suisse, och mäter den så kallade Gini-koefficienten – ett mått på koncentration av förmögenhet. Men även i annan statistik framstår Sverige som ett extremt land. Tittar man på den andel av den samlade förmögenheten som finns hos den rikaste hundradelen av befolkningen hamnar Sverige på en sjätteplats globalt, i trakterna av ovan nämnda länder, och sådana som Turkiet och Indien. Även då mindre ojämlikt än USA.
Det är vanligare att tala om ojämlikhet i termer av inkomster. Där är Sverige inte lika extremt. Men också där sticker förändringen ut rejält. Sverige har i modern tid varit världens kanske minst ojämlika land. Så icke längre. Försämringen av inkomstojämlikhet hör till de allra snabbaste bland i-länder sedan slutet av 80-talet. Inget annat land i Västvärlden har sänkt skatt på ägande mer än Sverige. En undersökning från 2014 visade att skattesystemet i Sverige hade blivit det allra minst omfördelande bland EU:s ”kärnländer”.
Så, jo, Sverige är extremt.
Så, jo, Sverige är extremt när det kommer till ekonomisk ojämlikhet. Jag tror att det är viktigt att kalibrera det kollektiva självmedvetandet efter detta faktum. Det händer saker med ett samhälle, där klyftorna växer hastigt. Mycket handlar om förslösande av ett upparbetat socialt kapital. Vi lever i många avseende fortfarande gott på räntorna från detta jämlikhetskapital. Men mycket har också börjat spricka upp – med resultat som syns i utbildningssystemet, boendesegregationen, rekryteringspotentialen till grov kriminalitet. Och – som ETC:s lista påminner om – enorma resurser har redan rört sig uppåt till de superrika i Sverige.
I vår samhällsdebatt skulle detta behöva vara en hörnsten. Istället är det nästan helt frånvarande. Trots att enorma mängder forskning och beprövad erfarenhet pekar på det tämligen självklara: ekonomisk makt som koncentreras i ett fåtal händer, kan och kommer att omvandlas till politisk makt – ämnad att försvara det skeva utfallet och de förhållanden som genererar det.
Har vi råd med de rika?
Jag kommer ofta att tänka på boken Why We Can’t Afford the Rich, skriven av den brittiske sociologen och politiske ekonomen Andrew Sayer. Den ger en sorts översikt över problemen med koncentrerad rikedom – och med de populariserade föreställningarna om att stora orättvisor på magiskt vis skulle generera samhällsnyttig ekonomisk dynamik. Kort sammanfattat kan man uttrycka det som att det bästa sättet att bli mycket rik är att redan vara det. Och/eller att gripa kontroll över sådant som till sin natur är begränsat – helt i kontrast till den mytiska idén om att ”få kakan att växa”. Ett centralt begrepp här är extraktion – utvinning – snarare än produktion.
Staten kan garantera relativt stabila vinster extraherade ur skolpeng.
Ett område att kontrollera är de kommandohöjder som möjliggör utbetalning av löner/bonusar vilka i praktiken saknar koppling till den dagliga produktionen av värden – såsom sker i de kretsar som bestämmer varandras ersättningar i de stora bolagens styrelser. Ett annat är att vara nära produktionen av pengar snarare än varor och tjänster – såsom sker inom bank- och finanssektorn. Ytterligare en, mer klassisk metod är att gripa kontrollen över land – vars kvantitet är svår att öka – och det som byggs på det. I nyare tid, med framväxten av bred beskattning och en större offentlig ekonomi, blir kontrollen över flöden från det offentliga viktigare.
Den som seriöst analyserar viktiga tendenser i svensk ekonomi, eller till exempel fått med sig Andreas Cervenkas rätteligen uppmärksammade bok Girig-Sverige, ser hur allt detta präglat utvecklingen i Sverige de senaste decennierna.
Korrupta politiska relationer
En central faktor för kontrollen av inhägnade resurser och kommandohöjder är och förblir staten. Det är staten som gör marknad av i grunden gemensamma nyttigheter; staten har en avgörande roll i produktionen av pengar (en makt nu huvudsakligen överflyttad till en mindre skara affärsbanker); staten kan garantera relativt stabila vinster extraherade ur skolpeng och liknande medel avsedda för välfärdstjänster.
Extrem ekonomisk ojämlikhet både frodas i och genererar extrema, korrupta politiska relationer.
Samtidigt är det i hög grad genom staten som motkrafter mot detta strukturella rofferi har rests och kan resas. Det är – utöver facklig organisering – med skattesystemet och med utbyggnaden av universella välfärdstjänster som den annars självförstärkande koncentrationen av inkomster och förmögenheter har kunnat utmanas. Och när det har varit framgångsrikt har det bidragit till en gynnsam ekonomisk och social utveckling.
För den som vill förstå – och kanske också vara med och mota tillbaka – den demokratiundergrävande framväxten av auktoritär högerpopulism, är detta fundamentalt att greppa. Den extrema koncentrationen av förmögenheter värker fram en efterfrågan på politiska garantier, med högerpopulister på utbudssidan. Rasism och etnifierat syndabockstänkande fungerar som effektiv katalysator för uppluckringen av potentiella, intressebaserade motkrafter. Extrem ekonomisk ojämlikhet både frodas i och genererar extrema, korrupta politiska relationer och utvecklingstendenser. Hur de i slutändan faktiskt formar vårt samhälle bestäms också av det motstånd de möter. Framtiden är dyster och farlig, men också oskriven.