Det rättvisa sättet att möta inflationen Ali Esbati (V) om recept för att möta inflationen. Foto: TT

Krönika Det rättvisa sättet att möta inflationen

På borgerliga ledarsidor beröms sparplaner i spåren av inflationen som ”vuxet ledarskap”. Men sparbetingen kan få katastrofala konsekvenser. Bättre motmedel vore priskontroller, nedsatta avgifter och offentliga investeringar, skriver Ali Esbati (V).
7 sep 2022
+1
7
+1
1
+1
0
+1
0
+1
0
+1
1

Det är lite mystiskt, det här med pengar. Att deras värde ändras över tid, till exempel. Vi kallar det inflation, när pengarna blir mindre värda. Eller, själva termen antyder ju att något blåses upp. Tanken är att det är mängden pengar som växer snabbare än mängden varor och tjänster. Det finns dock några saker som komplicerar detta, kan man säga. Att det är svårt att veta vad som egentligen utgör mängden varor och tjänster i ekonomin och hur man ska värdera den. Att det är svårt att säga hur mycket pengar som finns i ekonomin, bland annat för att det inte är helt trivialt att säga vad som är att betrakta som pengar, och för att de flesta pengar inte ”trycks”, utan skapas i (det privata) banksystemet i samband med utlåning. Ännu lite mer komplicerat blir det av att förväntningar om prisförändringar kan ha betydande påverka på utvecklingen av faktiska priser.

Bekymrade tyckare på främst borgerliga ledarsidor har hejat på. SvD berömmer moderata sparplaner som ”vuxet ledarskap”.

Men, hur som helst, så befinner vi oss just nu i en situation där många varor har ökat ovanligt snabbt i pris, i jämförelse med hur prisrörelserna för dem har sett ut under ett antal föregående år. Varför? Också detta är svårt att besvara helt entydigt. Covid-pandemins störning av globala leveranskedjor verkar dock vara en bidragande faktor. Och så förstås Rysslands angreppskrig mot Ukraina – bland annat genom sin påverkan på bränslepriser, vilka i sin tur fortplantas till jordbruk och varutransporter.

Vems köpkraft ska värnas?

Allt detta är dock både svårt att kvantifiera och förefaller tämligen tekniskt. Vid en första anblick är det i alla fall inte politiskt laddat. Men så snart vi närmar oss vilka slutsatser som ska dras, är vi inne i ekonomisk-politiska kärnfrågor: vems intressen ska prioriteras, vems köpkraft ska värnas, vems sociala positioner ska omhuldas.

De generella sparbeting som föreskrivs för den offentliga ekonomin, riskerar nämligen att skapa en kombinerad arbetslöshets- och levnadsomkostnadskris.

Redan har såväl Moderaternas Elisabeth Svantesson som statsminister Magdalena Andersson varslat om vikten av ”återhållsamhet” – åtminstone efter valrörelsen. Bekymrade tyckare på främst borgerliga ledarsidor har hejat på. SvD berömmer moderata sparplaner som ”vuxet ledarskap”. DN visar viss förståelse för skillnader i förutsättningar för olika grupper, men skriver att ”grundinstinkten måste ändå vara att vi under en period drar åt svångremmen”. Expressens Anna Dahlberg slår fast att man ska se USA som varnande exempel, där inflationen – liksom för övrigt dödsskjutningar – ”visar på faran med ansvarslös vänsterpolitik”, samt föreslår i en senare artikel skärpt ”effektivisering” inom vården och omsorgen ”genom sådant som digitalisering” och ”mer egenvård”.

Katastrofala recept från SvD och Expressen

Sådant kan förefalla som besinnad klokskap, men innehåller i själva verket ingredienser för en ekonomisk politik som kan bli katastrofal för stora grupper i samhället. De generella sparbeting som föreskrivs för den offentliga ekonomin, riskerar nämligen att skapa en kombinerad arbetslöshets- och levnadsomkostnadskris, samtidigt som grundläggande strukturella problem lämnas olösta eller fördjupas. Stigande priser beror knappast på att befolkningens flertal plötsligt har för mycket pengar att göra av med eller att det finns en massa ”luft” i produktionsapparaten, som ska pressas ut med arbetslöshet och otrygga anställningar. Ändå är det sådana ”lösningar” som stora delar av det politiska etablissemanget sneglar mot.

Det finns alternativ – bättre anpassade till den nuvarande inflationens orsaker; bättre skickade att minska riskerna för arbetslöshet och för fallande levnadsstandard för just dem som har de minsta marginalerna. Det skulle till exempel handla om användning av olika former av priskontroller och nedsatta avgifter på viktiga områden, kombinerat med offentliga investeringar. Föreställningen om att större vinstmarginaler för företagen och förmögenhetsansamling hos bättre bemedlade naturligt leder till en snabbare investeringstakt i ekonomin stämmer redan dåligt. Ännu sämre är det att vänta sig att det ska ske i osäkra tider, samtidigt som behovet av klimatomställningen i allmänhet och en förbättrad energiinfrastruktur i synnerhet är skriande.

Återhållsamma löneanspråk skulle utmana facken

Men sådana grepp kräver andra utgångspunkter än de som har varit dominerande i den ekonomiska politiken de senaste trettio åren: att demokratiska beslut inte ska störa förment självreglerande marknader, och att de rådande sociala hierarkierna är viktigare att bevara än att ekonomins bördor och frukter fördelas rättvist.

Detta kommer att vara värt att begrunda och bearbeta också efter valet, oavsett utfall. Nästa stora batalj kommer för övrigt att kunna bli avtalsrörelserna. Om inflationsbilden då ser ut som idag, innebär det att vinstmarginalerna i flera sektorer är höga, medan löntagarnas andel av vinsten sjunker, i och med låga (nominella) löneökningar i kollektivavtalen. Frågan blir då vad det gör med en redan pressad fackföreningsrörelse, om den skulle bli delaktig i att befästa och förstärka löntagarkollektivets utsatta position, genom fortsatt återhållsamma löneanspråk.

Relaterad läsning

Om skribenten
Riksdagsledamot, Vänsterpartiet
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar