Regeringsbildningar är lite som resonemangsäktenskap. För även om kärleken till det egna partiet är tillräckligt stark är den samtidigt ytterst sällan – i en demokrati – lika besvarad av väljarna att det skapar egen majoritet. Solonummer går därmed bort. Det räcker sällan numera heller med stöd från andra partier man av tradition levt med i decennier under äktenskapsliknande former. Då återstår förhandlande. Det handlar om att vara trygg i sin egen värderingsgrund, värdera plus och minus i den politiska vågskålen, samt att vara så ideologiskt säker i ett parti att man vet var gränserna går. Det skadar heller inte om ett parti kan sin historia, förstår just sin politiska roll i samtiden och de kärnvärderingar de är satta att försvara.
I en del länder är detta odramatiskt. Det är fullkomligt uppenbart att vissa partier av ideologiska skäl aldrig kommer att samarbeta – än mindre sitta i samma regering – för att de ideologiska skillnaderna är alltför stora. I andra länder sker blocköverskridande regeringskonstellationer som först verkade omöjliga på papperet, men som skapas för att vår tid, dess förutsättningar och politiska situation kräver det.
Ibland kan det vara riktigt mossigt och bränt i kanterna och omöjligt att växa fritt i för både blåklint och fyrklöver.
Varför blev det just i Sverige ett sådant ramaskri kring januariavtalet? Naturligtvis finns det otaliga anledningar. Många väljare förväntade sig en alliansregering och andra ett fortsatt renodlat rödgrönt styre, vilket givetvis skapade enorma besvikelser när mandaten inte räckte till. Medborgare i de båda olika politiska blocken upplevde en otydlighet att partierna inte varit tillräckligt öppna med att de faktiskt kunde tänka sig att gå över blockgränserna om mandaten inte räckte. Varför uppfattades partier som otydliga på denna front – när faktiskt en del lyfte frågan om att det fanns andra möjliga scenarios?
Jag tror att det framförallt bottnar i att Sverige inte har någon tradition av mittenregeringar. Sverige har heller ingen vana av mittenpartier som kan välja vilken politisk flank eller vilket block – efter att valresultatet är klart utan större politisk stress – de kan tänkas samarbeta med. Jag skulle önska mig ett Sverige, där liberala mittenpartier inför en valrörelse, likt Radikale Venstre i Danmark öppet kan deklarera 1) att de inte regerar med Danske Folkeparti, 2) är en garant för att stå upp för en stabilt frihetlig marknadsekonomi i en socialdemokratiskt ledd regering och 3) är en garant för att försvara frihetliga ideal i jämställdhets-, flykting-, klimat- och biståndspolitiken i en moderatledd regering.
Liberalismen är inte främst ett partiprogram eller några bestämda vallöften – utan en attityd.
Där är vi inte ännu. Men så länge resonemangsäktenskapen varar kan man väl ändå försöka tala med och väl om varandra samt tala högt och stolt om de stora politiska framgångar som skapats. För gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Ibland kan det vara riktigt mossigt och bränt i kanterna och omöjligt att växa fritt i för både blåklint och fyrklöver. Just nu befinner vi oss i en politisk tid och strid, där faktiskt politiska rötter betyder något. Som en av USA:s främsta presidenter, John F Kennedy, sammanfattade de liberala idealen:
”Liberalismen är inte främst ett partiprogram eller några bestämda vallöften – utan en attityd som vi bär i hjärnan eller hjärtat, en tro på människans möjligheter att genom förnuft och omdöme öka den rättvisa, den frihet och den solidaritet som allt mänskligt liv förtjänar.”