Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Januariavtalet ökar den politiska apatin Den blocköverskridande kompromissen som följde efter valet löser inte högerpopulismens framfart, menar Ali Esbati (V) Foto: Erik Simander.

Krönika Januariavtalet ökar den politiska apatin

Krönika Januariöverenskommelsen är bara en skenbar lösning på högerpopulismens framfart, som i själva verket krattar manegen för politisk hopplöshet, skriver Ali Esbati (V).
20 feb 2020

Ett spöke går runt Europa – högerpopulismens spöke. Alla det gamla Europas politiska partier och block påverkas. Några föses obekvämt samman i motstånd – ömsom verkligt, ömsom poserande. Andra lockas, närmar sig, inledningsvis försiktigt trippande, senare i desperata språng för att söka slå sig fram till täten; utspöka sig. Så också i Sverige, förstås. Efterkrigstidens politiska landskap – formad av det andra världskrigets utfall och arbetarrörelsens institutionaliserade styrka – har rivits upp utan att en ny ordning kunnat etablerats.

Därför har vi nu en Januariöverenskommelse. Ett dokument präglat av svag verklighetsförankring i allmänhet och rikscenterpartistisk nyliberalism i synnerhet. Som därför vilar på en politisk bas marginellt bredare än statsrådsberedningens lokaler.

Ett dokument präglat av svag verklighetsförankring

Det är synd. För visst behövs en front mot den reaktionära höger som nu formeras efter efterkrigstidens slut. Mitt bland de stundtals förvirrande och ovärdiga piruetterna efter valet, kunde nog också ledande partiföreträdare över hela linjen känna historiens vingslag skrapa mot intellekt och samveten. Det var ingen unikt svensk debatt som till sist rev itu ”Alliansen”, utan den starka gravitationskraft som högerpopulismen utövat på hela västvärldens borgerlighet. Det var aldrig självklart vart Centerpartiet och Liberalerna skulle ta vägen i detta kraftfält.

Och det bör vara en glädje för alla som värdesätter och aktivt vill försvara sådana bra grejer som mänskliga rättigheter inklusive rätten att inte diskrimineras på grund av ursprung, rättsstatliga principer, akademisk frihet, armlängds avstånd i kulturpolitiken, med mera, att det finns liberaler som också vill vara med, även om priset är att Stefan Löfven är statsminister. Men – och det är ett stort men – det kan likväl inte vara så att denna samling sker på bekostnad av varje ambition att lösa grundläggande och samhällsnedbrytande problem såsom växande inkomstklyftor, avmoderniserad gemensam välfärd och tillbakagång till daglöneri inom delar av arbetsmarknaden.

Dels, för att det är en orimlig och skev ”kompromiss”. Dels, och viktigast, för att det inte är ett beständigt värn mot en reaktionär samhällsutveckling, utan tvärtom krattar manegen för politisk hopplöshet, syndabocksjakt mot minoriteter och ”kulturkrig” vars logiska slutpunkt är rop på auktoritarianism.

Ja, nu har vi förvisso en Januariöverenskommelse. Men den kan inte – både i betydelsen bör inte och förmår inte – trumfa verkligheten. Den verkligheten sticker till exempel fram huvudet genom den fempunktslista som LO-förbundens ordföranden presenterade på DN Debatt nyligen. Det är inte programmatiska krav som slumpats fram, utan svar på uppenbara, reella problem i samhället: Högre pensioner, reformerat system för arbetskraftsinvandring, förbättrad arbetsmarknad, trygg sjukförsäkring, ökade resurser till välfärden.

En socialdemokrati som tänker använda regeringsmakten för att motverka dessa krav slutar att vara relevant i det nya politiska landskapet. Liberaler i skilda partier som förhandlar fram skattesänkningar för de rikaste och forcerade haverier i de offentliga tjänsterna, kommer kanske att inför en egen krympande skara försöka drapera sig i principiell ståndaktighet mot högerpopulismen. Men det är inte mycket värt när den reaktionära högern insuper kraften som utlöses av söndriga samhällsinstitutioner och av de små gemenskapernas ängslighet när de stora sviker.

Visst behövs alltså en front som inbegriper såväl de som idag identifierar sig som radikala socialister, socialdemokrater av olika schatteringar och liberaler utan större entusiasm för arbetarrörelsen. Och visst lär det krävas kompromisser och besvikelser för att hålla ihop den vid avgörande tillfällen. Men då behövs en bredare debatt och en ärligare dragkamp, inte ett krampaktigt försvar av varenda bokstav i Januariöverenskommelsen.

20 feb 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan