Från sjukhussängen tycker jag så synd om sjuksköterskepraktikanten att jag börjar hjälpa henne med alla sladdar och flytta på droppställningen.
Hon har sett till mig varje dag, misslyckats med att ta mitt blodprov två gånger och relegerats ned till att bara få ta mitt blodtryck. Hon ber om ursäkt för sig själv hela tiden. Är ung, uppenbart under utbildning. Hon fumlar för att hon är osäker. För hennes skull vill jag säga åt henne att gaska upp sig och räta på ryggen. Jag är sjuk, men uppenbart inte sjuk nog att undvika moderskänslor.
I vintras låg jag inlagd på St Görans sjukhus i tre dygn. Från akuten kuskades jag upp till kirurgavdelningen en iskall måndagsmorgon. Det var milt sagt något jag inte väntat mig morgonen innan.
Vi fokuserar på just framgångshistorierna, berättelser om lyckade individer som kämpat hårt och tack vare sitt eget slit nått toppen.
Det finns ett allmänt erkänt logiskt feltänk som kan göra att människor ser på världen som långt mer positiv än vad den är. Ett klassiskt exempel är när vi betraktar framgångsrika människor eller företag.
Vi fokuserar på just framgångshistorierna, berättelser om lyckade individer som kämpat hårt och tack vare sitt eget slit nått toppen. Det gör att vi tror att det räcker med att lägga manken till. Om alla bara anstränger sig och tar ansvar för sina egna liv skulle alla klara sig.
Vissa blir oväntat sjuka. Dessa öden är långt vanligare än de lyckade.
Feltänket består i att vi i mindre utsträckning hör berättelserna om misslyckandena. Företag går under hela tiden. Människor skuldsätter sig. Ruineras. Vissa har bara inte tur. Andra drabbas av samhällets omständigheter, sådant de har noll makt över. Vissa blir oväntat sjuka. Dessa öden är långt vanligare än de lyckade.
Inom statistiken kallas denna typ av tankefel för överlevnadsbias.
När Tidöregeringen nu ännu en gång ska försämra sjukförsäkringen tänker jag mycket på det. Hur avlägsen sjukdomen är när man är frisk och hur lätt det är att tro att vardagen kommer förbli som den är.
Regeringens utredare föreslog nyligen att man som ny huvudregel ska bli av med sjukpenningen efter 180 dagar. De här reglerna är inte nya. Under alliansåren ledde stupstocken till att cancersjuka tvingades jobba och att dödssjuka blev av med sin ersättning. Det räcker ju med att lägga manken till, hör man från regeringen. Har du inte gjort det inom 180 dagar får du skylla dig själv.
På lördagen hade jag ingen aning om att jag skulle bli sjuk. Under söndagskvällen fick jag ont i magen. I fem timmar försökte jag intala mig och min sambo om att jag bara var svullen. Efter midnatt började jag kräkas av smärta.
På en dag gick mitt liv från julplanering till att St Göran ställde i ordning en operationssal.
På en dag gick mitt liv från julplanering till att St Göran ställde i ordning en operationssal. De ville ta hela min gallblåsa.
Det gick bra. Eftersom min bukspottskörtel inte var inflammerad ställdes den akuta operationen in efter flera undersökningar: Magnetröntgen och gastroskopi utförd av de proffsigaste arbetarna jag någonsin mött.
På kirurgen var jag snart avdelningens friskaste patient. På ronden misstänkte läkaren att min gallsten passerat hela mitt system. Han tyckte jag kunde gå hem, men återvända om jag fick minsta ont igen.
Det blev aldrig någon operation. Men det hade kunnat bli. Så hade livet ställts upp och ned på bara några timmar. Sedan hade jag haft 180 dagar mellan mig och avgrunden, utan hänsyn till möjliga komplikationer av en operation, utan tankar på allt skit som har en tendens att drabba en när skiten väl satts i rullning.
Plötsligt inser man att det lyckade livet är långt ifrån självklart.
Regeringens största logiska feltänk är idén att fattigdom skulle skapa friskhet. Vart den kommer ifrån har jag ingen aning om. Antagligen är det ett sorts önsketänkande.
Det är en dröm om att vi alltid har makt över våra liv, även när vi ligger höga på morfin på en kirurgavdelning i ett kallt Stockholm.