Det finns bättre saker att råka ut för när paprikan kostar 50 spänn och räntorna närmar sig 5 procent än att bli uppsagd på grund av arbetsbrist.
I somras, när räntorna skulle bindas om, rekommenderade min bankman att dubbla mitt bostadslån. Det skulle mitt hushåll lätt ha råd med, tyckte hen, och på så vis kunde jag uppfylla mina medelklassdrömmar i en ny trång trea någonstans i Stockholms södra förorter.
Tack gode Gud föll det hela när bankmannen stavade ut det där finstilta med att dubbelt lån skulle kosta 26 000 kronor i månaden. Hej, men nej.
Ett halvår senare inledde jag 2024 med att skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Uppsagd. Arbetsbrist. Inflation.
Skulle jag skriva en kvartalsrapport om mitt nya liv, skulle jag kunna konstatera att jag nog ändå landar på fötter. Till skillnad från många andra som känt inflationssaxen svida genom livet har jag lyckligtvis inte boendekostnader på närmare 30 papp. Genom att frilansa kan jag fortsätta arbeta med skrivande.
Redan första veckan utan jobb reagerade jag på hur annorlunda jag ser på människor omkring mig. Först blir jag avundsjuk och stressad för varje framgång som tillfaller någon annan.
Men den ekonomiska stressen bränner ändå, och än värre är att den omvandlats till en existentiell stress.
Trångmål gör något med själva själen. Den krymper och ruttnar. Jag har aldrig varit en sådan bitch som jag är nu.
Med anledning av tidigare jobb är jag medlem i ett antal Facebook-grupper för kommunikatörer. Genom frilansandet har jag sökt mig till ett par andra för kvinnliga egenföretagare. Där följer jag människor i liknande sits, där jobb söks eller företag försöks fås på fötter.
Redan första veckan utan jobb reagerade jag på hur annorlunda min blick på människor omkring mig blev. Först blir jag avundsjuk och stressad för varje framgång som tillfaller någon annan.
I ryskan finns ett begrepp som stavas i stil med “Beloj zavistju”. Det betyder vitsjuk, en sorts motsats till avundsjukan där man med all välvilja unnar andra något de fått eller har. Där, i regel, har min själ befunnit sig.
Förr var jag kass på att jämföra mig med andra. Nu är det annorlunda. Nu är jag snål och sniken.
Avundsjukan är ändå inte värst. Den är mänsklig och begriplig. Den kan både tyglas och förklaras. Långt värre är min inställning till människor i dessa Facebook-grupper som inte lyckas.
Vad är det där för frätande tanke, längst in vid min amygdala? Är det.. skadeglädje?
Jag har förstått att arbetsmarknaden för kommunikatörer är särskilt tuff just nu. I grupperna söker många nyexade råd och tips. För varje missriktat personligt brev eller felmatchning känner jag något jag knappt vågar sätta ord på.
En tjej undrade hur hon som social media marketer ska få ut tre inlägg per dag på Instagram. “Var ska man få alla bilder från?”. My sweet summer child…
Vad är det där för frätande tanke, längst in vid min amygdala? Är det.. skadeglädje?
Ja. Det är det.
Skadeglädjen. Ormen som viskar att för varenda rådlöst oerfaret sommarbarn där ute så krymper konkurrensen för dig. “Det spelar ingen roll att du inte ens tänker bli kommunikatör. Ju dummare folk är desto smartare framstår du.”
Det har svartnat.
Jag har alltid trott att alla människor har vissa plikter mot varandra. Givmildhet är en av de främsta, och folkbildningen har lärt mig att vi lär oss tillsammans. Ödmjukt och nyfiket. Att vara avis ibland går väl an, men man ser fan inte ner på folk. Man tar dem i hand samtidigt som någon annan tar i min.
Inget av det där kommer naturligt för mig längre.
Instinktivt vill jag kapa alla handslag. Jag har inte råd, tänker jag. En lika kortsiktig som fattig tanke.
Jag hatar människan inflationen gör mig till. Hon stryper mig inifrån.