Det finns ett klassiskt skämt om två ekonomer som är ute och går (eller kanske cyklar). “Oj, kolla, det ligger en hundralapp på trottoaren”, säger den ena. “Nej, det gör det inte, för då skulle någon redan ha plockat upp den”, svarar den andra. Skämtet handlar om tron på effektiva marknader. Inga betydande vinster ska vara möjliga, om marknader fungerar som de teoretiskt är tänkta att fungera. Ingen högre visdom eller längre planeringshorisont är tänkbar, än den som bygger på marknadens sammansmältning av information och önskemål.
Nyligen har tankesmedjan Arena idé gett ut en rapport om investeringsbehoven i Sverige. Det görs som en del av en “skuggöversyn” som ska följa den parlamentariska översynen av det finanspolitiska ramverket. Och lite grann börjar man fundera över hur det är möjligt att en sådan sammanställning inte redan har gjorts och uppmärksammats.
Vi har en enorm underhållsskuld som ofta gör exempelvis tågåkande till en kaotisk plåga.
På enskilda områden har också olika kalkyler och scenarion tagits fram av myndigheter, och branschorganisationer. Det Arenas rapport gör, är dels att lyfta en diskussion om vilka investeringar som lämpar sig för lånefinansiering, dels att med stöd i olika antaganden räkna fram ett samlat intervall för årliga finansieringsbehov.
Egentligen är ju exempelvis ett fungerande skolsystem – organiserat för kunskapsförmedling till barn och unga snarare än monetär överföring av skattemedel till ledande politikers entreprenöriella bekanta – en av de viktigaste investeringarna ett samhälle kan ägna sig åt. Men det finns ändå goda skäl att i det här sammanhanget avgränsa investeringar till de kostnader som dels är av tillfällig karaktär (byggande snarare än löpande drift) och dels kan komma flera generationer till del (stambanor och bostadshus håller i många år).
Detta ligger långt innanför rimlighetens – ja, försiktighetens – gränser.
De områden som kommer med i Arenas rapport är vatten- och avloppssystem (där problemen nu gör sig påminda och skillnaderna över landet är stora), transportinfrastruktur (där vi har en enorm underhållsskuld som ofta gör exempelvis tågåkande till en kaotisk plåga), elförsörjning (centralt för industriutveckling och klimatomställning, men där vi istället förärats ett kulturkrig), bostäder (där bristen är stor och väntad, men det offentliga tvått sina händer i decennier), jordbruk och livsmedelsförsörjning (centralt för såväl krisberedskap som klimatomställning), samt stödet till Ukraina (där tillskjutna medel krävs utöver uppbyggnaden av Sveriges egna militära försvar). Dessa områden karaktäriseras, som rapportförfattarna påpekar, av att det inte finns någon privat aktör som helt kan ersätta statens roll.
Rapporten landar på kostnader i ett brett intervall från 49 till 171 miljarder per år; motsvarande 0,8 procent till 2,7 procent av BNP. Vad dessa siffrorna egentligen säger, är att detta ligger långt innanför rimlighetens – ja, försiktighetens – gränser. Det är fullt tänkbart att överväga också andra viktiga investeringar. Och framförallt måste detta ställas mot vad det kostar att inte agera.
Det som händer när man tillåter sig att ifrågasätta självpåtagna och orimligt snäva finansiella restriktioner för just staten, är att det blir nödvändigt att fundera mer seriöst på reala restriktioner. Det gäller inte minst tillgången på relevant arbetskraft.
Här har Sverige gått från att vara världsledande på aktiv arbetsmarknadspolitik, med kostbara men genomtänkta och lönsamma satsningar, till att bli ett land som lägger rätt lite resurser – och som dessutom slagit sönder själva systemverktygen, med en kombination av marknadsexperiment och moralistisk hårdhetssignalering.
Den svenska statsapparaten har tappat mycket av förmågan att planera för och genomföra demokratiskt övervägda satsningar.
Detta är blott ett utslag av ett större underliggande problem, som i grunden åderlåtit vår demokrati. Genom att ge en mycket platt ekonomiförståelse företräde i utformningen av de ekonomiskpolitiska styrsystemen, har den svenska statsapparaten faktiskt tappat mycket av förmågan att planera för och genomföra demokratiskt övervägda satsningar.
Idén om att demokratiskt valda instanser varken kan se eller plocka upp hundralappar och investeringsbehov vid vägrenen – att detta är något förbehållet till synes osynliga marknadsaktörer – har varit vägledande.
I den bästa av världar, skulle en rapport som den från Arena, bli ett av många bidrag till ett annat slags offentligt samtal om ekonomisk politik än den vi har fått utstå under eran av nyliberalt influerad 90-talskonsensus. Ett som kunde inriktas på hur samhället ska byggas bättre – vad vi borde investera i och hur. Folkrörelsers och intresseorganisationers, akademikers och praktikers inspel om vad vi behöver göra med samhällets gemensamma resurser, mer än det som kan trängas in på ett smalt område avgränsat av marknadsevangelismens inneboende ansvarslöshet och det partipolitiska spelets tvångsmässiga utspelsrytm.
Jag säger inte att det är enkelt, men jag tror att det finns många som förstår att vi som samhälle kan bättre, och som skulle kunna bidra med sitt strå till stacken.