Konsensus om nyttan att spara i ladorna har tagit en del stryk på sistone. Kristdemokraternas Ebba Busch kom med utspel om stora investeringar. Finansdepartementet själva skrev i en rapport att överskottsmålet borde ersättas med ett underskottsmål.
Låt säga att politiken rör sig i riktning mot ett underskottsmål och en statskuld som landar närmare 50 än 30 procent av BNP.
Då blir nästa stora fråga förstås: vad ska pengarna investeras i? Energiomställningen – som finansdepartementets rapport trycker på? Försvaret? Kärnkraft? Fysisk infrastruktur som vägar, stambanor och vatten- och avloppsledningar? Eller utbildning och välfärd?
Balans mellan investeringar och löpande kostnader
Det är snarare här den politiska striden kommer att stå. Särskilt när regeringen nu snålar med statsbidrag till regionernas välfärd, trappar ned a-kassan och planerar en sämre sjukförsäkring.
Joe Bidens ”build back better”-program lyckas hålla de här båda bollarna i huvudet samtidigt.
Arbetsvärldens krönikör Laura Hartman, tidigare chef på LO:s ekonomavdelning, påpekar i en intressant text på DN Debatt att fysisk infrastruktur ofta klassas som investeringar, medan mjuk infrastruktur betraktas som löpande kostnader.
Man skulle kunna tillägga att bara för att en investering har en väldigt hög kostnad i inledningsskedet, så behöver den inte ge mer avkastning i slutändan än en investering som har en mer jämnt löpande kostnad. Bara för att kärnkraftverk eller nya stambanor är dyrare att bygga än skolor, så betyder det inte att den totala avkastningen är högre. Eller att all ny offentlig konsumtion måste gå till just investeringar med en hög initial kostnad.
Välfärd håller samhället uppe
Nu finns det väl ingen som tvivlar på att utbildning är en investering. Även om inte initialkostnaden är skyhög. Men förutom utbildning gör även välfärd och trygghetsförsäkringar att vi kan bli produktiva på jobbet. Vi skaffar kunskaper och vi underhåller vår hälsa. Socialförsäkringar gör oss trygga, benägna att anamma förändringar och ta risker. Inte minst tar en fungerande välfärd kvinnor ut på arbetsmarknaden – i alla sektorer.
En vettig a-kassa gör att vi hänger oss kvar nära arbetsmarknaden om vi blir arbetslösa. Mindre klyftor, mellan de som har och inte har jobb, lyfter grupper utanför arbetsmarknaden närmare ett arbete och bort från hopplöshet och fattigdom.
Men välfärdsinvesteringar tillför också värden som inte kan mätas i BNP. De skapar ett samhälle med högre tillfredsställelse. Ett samhälle som vi tycker om att se på och att leva i. De höjer ”livskvaliteten”. Eller som FN kallar det ”inkluderande välstånd”.
Bidenomics framgångsrikt
USA är inte landet vi brukar tänka på som en förebild för sociala och gröna investeringar. Men frågan är om inte Joe Bidens ”build back better”-program just lyckas hålla de här båda bollarna i huvudet samtidigt. Förutom stora subventioner till gröna investeringar, innehåller det stora satsningar på skola, förskola, högre utbildning, sjukvårdsförsäkring och mediciner.
Det är helt enkelt en kombination av investeringar i grön och i social infrastruktur. Tanken är att stärka löntagares ekonomi. Pengarna tas in genom beskattning av de rikaste och av företag.
Samtidigt visar amerikansk ekonomi en enorm styrka just nu. Den underliggande inflationen har hållit sig till tvåprocentsmålet det senaste halvåret och BNP ökade under samma tid med dryga tre procent. Nära tre miljoner nya jobb skapades under samma period. Och aktiemarknaden fortsätter upp. Enligt Vita huset har Bidens plan skapat 13 miljoner nya jobb under mandatperioden.
Allt kanske inte är ”Bidenomics” förtjänst. Men nog är USA numera ett exempel på hur investeringar i hård och mjuk infrastruktur kan gå hand i hand. Till ekonomins fördel.